”Klassisk baptism” positionerar sig

Nätverket ”Klassisk baptism” har nu positionerat sig lite tydligare, vilket är bra. Jag tänker att det är alltid bättre om man inte bara säger vad man är missnöjd med, utan också hur man skulle vilja ha det istället. Och nu vet vi lite mer. Magnus Kronberg skrev ett utmärkt inlägg om detta (läs det här), så jag känner inte att jag också måste lista de grundsatser de nämner. Och Peringe Pihlström skrev ett inlägg på sin blogg som jag tycker var både vasst och klarsynt på samma gång.

Här vill jag därför bara lyfta ett par funderingar kring synen på dop, nattvard och Bibeln.

Nätverket skriver att man betonar troendedopet ”som uttryck för medvetna människors frihet och skyldighet att själva ta beslut om att avgöra sig för Kristus”. Och jag känner att det gör nog jag också 🙂 Men hur blir det med de som blev döpta som barn, och nu i vuxen ålder känner att det är deras dop? Fram till 1960-talet var den rådande hållningen inom baptistförsamlingarna att alla barndop (oavsett om personen i fråga som vuxen tagit ställning eller ej) med automatik var ogiltiga – eller åtminstone inte ”på riktigt”. Jag känner till många par, där den ena parten blivit barndöpt i Missionsförbundet och därför skulle tvingats döpas igen för att få vara med i samma församling som sin make/maka. Är det det nätverket ”Klassisk baptism” vill tillbaka till? Då får dom göra det utan mig… och utan EFK också, som det verkar – även där tillämpar man ju som regel ”öppet medlemskap”.

För mig är det lika otänkbart att tvinga en vuxen människa till ett omdop, som det är att döpa ett barn. En barndöpt som räknar det som sitt dop och bekänner sig till Jesus Kristus är välkommen som medlem. Om man istället känner att man själv behöver få gå ner i vattnet, är man lika välkommen att få bli döpt. Vi erbjuder också dopbekräftelse, som ett sätt att ”bli ett” med sitt barndop och göra det till sitt. Oavsett vilken väg in i församlingen personen väljer, är det den personliga bekännelsen och viljan att dela gemenskapen som står i fokus, inte dopformerna.

Nätverket skriver också att nattvarden ska delas ”till omvända kristna och inte till vem som helst”. Förr i tiden var det vanligt att man i baptistförsamlingarna välkomnade människor till gudstjänstgemenskap, men när det blev nattvardsfirande fick dom gå ut och vänta i foajén. I en del församlingar behövde man visa ett rekommendationsbrev från sin (baptist)pastor om man var utsocknes, för att få delta – så viktigt var det att nattvarden bara delades med de rättrogna. Är det det nätverket vill tillbaka till? Och hur ”klassiskt” är det egentligen? Historien visar att det fanns olika hållningar i frågan, och att man redan 1858 beslöt att bägge varianterna (öppet resp slutet nattvardsbord) kunde få finnas sida vid sida i samfundet…

Självklart delar vi inte ut nattvard till ”vem som helst”. I min församling är den som söker gemenskap med Jesus Kristus välkommen att delta. Nattvarden är en åminnelseakt, men det är också ett sätt för Kristus att finnas mitt ibland oss – vem är jag då att stå i vägen, om någon söker Kristus?

Till sist något om bibelsyn. Nätverket skriver bland annat att ”klassisk baptism handlar om att ha förtroende för texten som den står. Det är texten som står där som är Guds ord till alla tider, inte tolkningarna av texten anpassade till olika tider.”

Ok. Det låter ju bra att bara läsa som det står, men jag vågar påstå att det är helt omöjligt i praktiken. Vilken text är det som ska läsas ”som den står”? 1917 års översättning? Bibel 2000? Folkbibeln? Levande Bibeln? Det går inte att översätta en text rakt av, utan att väga ord mot varandra. Så det finns alltid en slags tolkning inbyggd redan i själva texten. Detta gäller inte minst Folkbibeln, vars översättare tydligt och ärligt deklarerade att deras syfte var att underlätta en traditionellt frikyrklig tolkning… Magnus skrev som sagt en utmärkt utläggning om den här biten, så jag behöver inte gå in i detalj här. Men låt mig bara säga att jag tycker det vore mycket mer intellektuellt hederligt att säga att man vill framhålla en traditionell tolkning av bibelordet. Trots allt är det ju det det handlar om, tänker jag.