Andreas Möller

Baptism och andra vardagskänslor

Tag Arkiv: vigsel

Ekumenik…

Nu rapporterar Dagen att det blivit problem kring tillsättningen av ny sjukhuspastor i Uppsala. Och det handlar förstås om samkönade vigslar – enligt uppgift har Uppsala Pingstförsamling uttalat att man vill att det ”klart ska framgå att pastorn inte kan tänka sig att viga samkönade par”. Församlingens föreståndare Dan Salomonsson säger också att han hela tiden sagt att de olika synsätten i frågan kommer få ekumeniska konsekvenser, och att det kanske nu är det som hänt. Frågan är bara varför?

Det kan ha med formuleringen att göra – frågan är ju vad Uppsala Pingst menar med ”inte kan tänka sig”? Vill man att sjukhuspastorn för egen del ska ha tagit ställning emot samkönade vigslar, eller vill man att pastorn i sin ekumeniska tjänst inte kan tänka sig att viga? Det är ganska stor skillnad…

Veligt om vigslar, del 2

Nu rapporterar Världen idag att skälet till att Missionskyrkans kyrkostyrelse velat skjuta upp frågan om vigslar är att konferensen inte har rätt att avgöra frågor som är bindande för församlingarna och som gäller teologisk tolkning eller gudstjänstfirande. Ulf Hållmarker säger till tidningen:

I grunden handlar det om vad Missionskyrkan i sin konstitution kan bestämma över sina församlingar

Om det är grundhållningen – att kyrkokonferensen inte kan avgöra frågor som styr församlingarna – förstår jag inte riktigt kyrkostyrelsens förslag. En fråga som, med hänvisning till församlingarnas frihet, inte kan avgöras i konferens nu kan ju knappast avgöras sen heller. Åtminstone inte med mindre än att det nya samfundet/kyrkan är tänkt att styra församlingarna mer än nu. Och det förslag kyrkostyrelsen nu lagt avgör ju faktiskt frågor om teologisk tolkning och gudstjänstfirande för församlingarna, eftersom man samtidigt tills vidare inte ”rekommenderar” könsneutrala vigslar.

Det ursprungliga förslaget – som lät varje församling få bestämma frågan själva, när och om de själva vill (de flesta församlingarna har nog inte tänkt skaffa sig en hållning alls i den närmaste framtiden) – är fortfarande det enda jag ser som rimligt. I min församling har vi till exempel inte planerat att fatta några beslut i frågan den närmaste tiden – vi har en vigselordning, och för närvarande ser vi ingen anledning att ändra i den. Men vi vill inte bli fråntagna initativet – den dagen vi ser behov av att bestämma något nytt, vill vi kunna få göra det!

Veligt om vigslar

Missionskyrkans kyrkostyrelse upphör inte att förvåna. Knappt har samtalsmaterialet om vigselfrågorna lämnat tryckeriet, så svängde Kyrkostyrelsen en gång till. I helgen som gick skulle man skriva svar till de insända motionerna, och valde då att föreslå konferensen att skjuta frågan framför sig, in i det nya gemensamma kyrkosamfund som planeras. (Dagen, Sändaren)

Det känns lite märkligt, ur flera perspektiv. Det är ju samma människor som ska besluta i frågan då, med samma vånda. Vill vi verkligen ha den här frågan som första punkt på dagordningen för en nybildad kyrka? Och när nu SMK också säger att dom inte ”rekommenderar” samkönade vigslar under tiden, vad betyder det rent konkret?

Sen kan man också fråga sig vem som egentligen vill skjuta frågan på framtiden. De församlingar som motionerat i frågan har – får man förmoda – gjort det för att de vill se ett beslut i år. Frågan är bara hur den överväldigande majoriteten församlingar – alla de som inte motionerat – tänkt?

Jag kan bara relatera till mitt eget samfund, såklart. Vi har fått in tre motioner i frågan, och jag har ännu inte träffat någon (oavsett åsikt i sakfrågan) som förväntar sig att missionsstyrelsen ska komma med ett annat svar på motionerna än det de redan gett i november 2009. Frågan är om det ser likadant ut i SMK? Satt landets missionsförsamlingar och väntade på att kyrkostyrelsen som svar på de insända motionerna skulle uttala sin hållning från slutet av 2009?

I så fall vill det nu till att någon i SMK:s konferens yrkar avslag på både motionerna och kyrkostyrelsens förslag, och i stället lägger förslag om att kyrkostyrelsens ursprungliga ställningstagande (att församlingarna får avgöra frågan själva, i den takt de själva finner lämplig) ska fastslås av konferensen.

Fortsättning följer, antar jag… 🙂

EFK och vigselrätten

Som jag tidigare nämnt har EFK:s pastorer samlats för att samtala om hur man ska hantera vigslar i en framtid om/när samfundet avsagt sig den juridiska vigselrätten. Öyvind Tholvsen (som jag för övrigt hade förmånen att studera tillsammans med ett par år) berättar för Dagen om de frågor man funderat över, och lite om hur man tänkt.

Huvudtanken i det förslag man samtalat om är att vigsel inom EFK ska ske med anledning av och i samband med den juridiska registreringen. Det ska gå att få ett borgerligt äktenskap som ingåtts (långt) tidigare välsignat i kyrkan, men det blir då en välsignelseakt, inte en vigsel. Äktenskapet blir i detta upplägg tvådelat – det ingås juridiskt, och bekräftas inför Gud och församling.

Det låter som en klok och konsekvent hållning, tycker jag. Och idén med en obligatorisk civilrättslig vigsel, som sedan kan bekräftas i vigselgudstjänst för de par som så vill, är samma som Baptistsamfundet förra året beslutade att driva inom ramen för SKR. Frågan är om EFK kommer gå före och ensidigt avsäga sig vigselrätten, eller om man kommer vänta in en större enighet bland kyrkor och samfund – och kanske lagstiftning – i den frågan.

Öyvind konstaterar att frågan om EFK:s vigselrätt i första hand handlar om kyrkans roll i förhållande till staten, snarare än om den nya äktenskapslagstiftningen. Och det förstås – frågan om hur man hanterar homosexuella par som vill befästa sin tvåsamhet finns förstås kvar, oavsett hur man gör med den juridiska biten.

Hur hamnade vi här?

Diskussionen om hur vi som samfund och församlingar ska förhålla oss till den nya äktenskapslagen går vidare. Det börjar nästan bli en följetong här på bloggen. Och japp – här kommer ett inlägg till! 🙂

Frågan har återigen väckts om hur Baptistsamfundets hållning hänger ihop med SKR:s remissvar ang den nya äktenskapslagen (nu på Baptistbloggen här och här). Jag har i tidigare inlägg berört detta, men tänkte att det kunde vara på sin plats med en liten enkel tidslinje – det blir ingen fullödig utläggning, men ändå ett försök att bringa klarhet i rubrikens fråga: hur hamnade vi här? Och säkert finns det andra beskrivningar av verkligheten, men så här jag jag uppfattat det:

  • Under andra halvan av 00-talet presenterades förslag till en könsneutral äktenskapslagstiftning, och många remissinstanser fick chans att yttra sig. Bland dessa fanns Sveriges Kristna Råd, men också samfunden individuellt. Inom SKR fanns ingen enighet om eventuella konsekvenser av en ny lagstiftning – tex om man alls kunde tänka sig att fortsätta sköta det juridiska uppdraget, eller om man istället borde avsäga sig vigselrätten. Det fanns heller ingen enighet om SKR borde arbeta för obligatorisk civilrättslig vigsel (dvs att man skiljer på juridik och gudstjänst).
  • Januari 2008 yttrade SKR sig, och skrev att man ville att begreppet ”äktenskap” även i en ny lagstiftning ska vara reserverat för heterosexuella par. Man gav dock ingen rekommendation om avslag på lagen som helhet, eftersom det inte fanns enighet om det. Samfunden yttrade sig därför också separat, och Baptistsamfundet skrev i sitt remissyttrande (gemensamt med Missionskyrkan och Metodistkyrkan) att man vill att juridiken och gudstjänsten skiljs åt, så att tex Skattemyndigheten hanterar den rent juridiska delen av vigseln, medan kyrkorna erbjuder vigselgudstjänst för den som så vill. Den linjen drevs också av andra (icke kyrkliga) remissinstanser.
  • April 2009 klubbades den nya lagen i riksdagen, och vi kunde konstatera att varken SKR:s eller vårt eget yttrande (om termen ”äktenskap” resp civilrättslig vigsel) vunnit gehör. I den lag som trädde i kraft 1 maj 2009 används begreppet ”äktenskap” för både homo- och heterosexuella par. Den innehåller däremot inga tvingande villkor för kyrkliga vigselförrättare.
  • Maj 2009 diskuterade Baptistsamfundets årskonferens om samfundet skulle ensidigt (dvs utan att få med sig de andra i SKR) avsäga sig vigselrätten. Kan vi finnas kvar i systemet, när den nya lagstiftningen är utformad som den är? Konferensen beslöt att behålla vigselrätten, och inga yrkanden om begränsningar i församlingarnas handlingsutrymme hördes. Man beslöt också att inom ramen för SKR fortsätta driva frågan om civilrättslig vigsel.
  • 28 augusti 2009 kallades församlingarnas pastorer och ordföranden till konsultation i vigselfrågan, och samtal fördes även vid fördygnet till personalkonferensen (2-3 november). Dessa samtal, tillsammans med konferensbeslutet att behålla vigselrätten, fanns förstås med när Missionsstyrelsen samtalade om frågan.
  • 21 november 2009 beslutade Missionsstyrelsen att inte fatta något för församlingarna bindande beslut, utan istället låta varje församling själv få avgöra vilka vigselgudstjänster man vill erbjuda (och till vilka). Man beslöt att vägledande information skulle skickas ut till pastorer och församlingar, vilket också skedde. Där framgår att:
    • Församlingen har möjlighet att besluta att erbjuda vigsel även för homopar, liksom att besluta att inte erbjuda det. Församlingen kan också välja att inte fatta något beslut alls i nuläget.
    • Pastorer har samvetsfrihet att välja att avstå att viga, och ingen pastor kan viga utan att församlingen fattat beslut i frågan.
    • Pastorer med vigselbehörighet i annat samfund följer det samfundets riktlinjer (och berörs alltså inte alls av detta).

Jag menar alltså att konferensbeslutet i maj 2009 – att vi trots den nya lagens utformning och ordval var beredda att behålla vigselrätten – varit ytterst vägledande i den här processen. Jag kan inte heller se hur Missionsstyrelsen, med det konferensbeslutet i bagaget, hade kunnat fatta något annat beslut än det de gjorde.

En fråga som poppar upp nu och då är den om vad som blir nästa steg. Månggifte? Äktenskap med minderåriga? Olika scenarier presenteras av en del debattörer, nästan som om de vore verklighet. Jag kan på ett plan förstå det resonemanget, eftersom det finns grupper som till exempel vill legalisera månggifte. Men det är viktigt att komma ihåg att det bara är spekulationer, och att äktenskapslagen inte förändrats i övrigt – den tillåter från 1 maj 2009 äktenskap för homosexuella par, men alla övriga krav (antal, ålder, frivillighet, hindersprövning osv) är intakta. Vi hade dessutom goda möjligheter att både analysera lagförslaget och sedan, efter att lagen införts, bestämma oss för om vi ville fortsätta vara en del av det juridiska systemet eller inte. Om det i en avlägsen framtid skulle komma ytterligare förändringar i lagstiftningen får vi göra samma prövning då. För egen del kan jag inte se att tex ”antalsneutrala” äktenskap skulle kunna bli aktuellt. Och framför allt litar jag på konferensens förmåga att fatta kloka beslut!

SKR och Baptistsamfundet

Lars Göran Berg skriver i ett inlägg på klassiskbaptism.se att han tycker baptistsamfundets hållning (att församlingarna ska få avgöra vilka vigselgudstjänster som ska hållas i deras kyrkor) rimmar illa med uttalandet från Sveriges Kristna Råd att termen ”äktenskap” även framgent bör vara reserverad för par av olika kön. Han ställer då frågan om SB lämnat den hållningen, eller hur det ska tolkas.

Jag tror det är viktigt att inte blanda ihop äpplen och päron här – när SKR uttalade sig om termen ”äktenskap” gjorde man det i remissarbetet till den nya äktenskapslagstiftningen. Det är alltså ett svar på en konkret fråga: hur skulle kyrkorna vilja att lagstiftningen såg ut? Det som hänt sedan dess är att lagstiftningen trätt i kraft, och i just den frågan (om ordvalet) fick SKR inte som man ville.

Det viktiga att komma ihåg när det gäller SKR är att just ordvalet var det man var överens om. Det fanns ingen enighet om man kunde tänka sig att viga homosexuella par eller ej, eller om man skulle avsäga sig vigselrätten. Så det går inte riktigt att använda SKR:s remissvar i frågan om vilket ord som bör användas (”äktenskap” eller något annat) och applicera det på Missionsstyrelsens beslut att lägga vigselfrågan i församlingarna – inte med mindre än att man också för in ett villkor (att motstånd mot att använda termen ”äktenskap” också betyder motstånd mot att homosexuella skulle kunna få möjlighet att gifta sig) som inte riktigt fanns där.

Är det då viktigt med termen ”äktenskap”? Frågan har inte varit uppe i konferens, så vi vet inte riktigt hur samfundet i stort tänker där. För några är det viktigt att begreppet ”äktenskap” reserveras för just heterosexuella relationer, medan för andra är det inte det. Jag själv hör till den senare gruppen – för mig är termen inte lika viktig som funktionen. Men jag har goda vänner som tänker annorlunda, och det är ingen stor sak.

Frågan om vigselrättens vara eller inte vara var något SKR inte kunde enas om, liksom frågan om könsneutrala äktenskap (oavsett vilket begrepp man använder) alls borde införas. Där skrev samfunden istället separata remisssvar till utredningen, och i det svar Baptistsamfundet skrev tillsammans med Missionskyrkan och Metodistkyrkan kan vi läsa att man menar att juridiken och gudstjänsten bör skiljas åt – dvs att en obligatorisk civilrättslig vigsel borde införas. Alla par som vill gifta sig registrerar det hos lämplig myndighet (tex det lokala skattekontoret), och sedan får kyrkorna ordna de religiösa ceremonier de vill. Inte heller detta betyder med automatik att man inte vill ha något med homosexuella pars giftemål att göra – det beror på vad respektive församling eller samfund beslutar.

I baptistsamfundets årskonferens i maj 2009 beslutades att vi tills vidare ska behålla vigselrätten – eftersom den inte åtföljs av någon ”vigselplikt” som lagvägen skulle tvinga oss att viga alla som har papperen i ordning – men att vi också ska via SKR fortsätta arbeta för att obligatorisk civilrättslig vigsel ska införas i Sverige. Återigen finns det inget som med automatik innebär att vi inte skulle kunna viga ett homosexuellt par. Nyckeln finns i församlingen – är det något man skulle kunna tänka sig? Då kan det ske, annars inte.

Broderskap

Såg just att tidningen Broderskap intervjuat SB:s missionsstyrelses ordförande Lars Dalesjö. Lars har – tillsammans med missionsföreståndaren  Karin Wiborn – fått ta en hel del kritik den senaste tiden, men har ändå hållit god min. Och jag tycker han klarade det ganska bra även denna gång, även om han uttryckte sig lite skarpare än jag hört tidigare.

Huvudfrågan är ju vad nätverket ”klassisk baptism” egentligen vill. Om man vill värna rätten att få ha sina åsikter (rätten att själv läsa och förstå Bibeln, och leva i det man kommer fram till) är det lite att slå in öppna dörrar – det är precis den rätten jag uppfattar att Missionsstyrelsen vill försvara. Men om man dessutom vill att alla andra ska tvingas in i samma fålla man själv valt, blir det en helt annan sak. Jag undrar om det inte är det Lars menar med att nätverket är ”fundamentalistiskt”. Åtminstone var det så jag läste honom.

Enligt Svenska Akademiens Ordlista är en ”fundamentalist” någon som dels hävdar religiösa skrifters bokstavliga sanning – vilket vi nog alla i någon mån gör – men också har en ”dogmatisk och kompromisslös hållning”. Det handlar inte om fanatism – frågan är bara: finns det ett samtalsutrymme, eller är positionerna låsta? Av det jag sett så här långt från nätverket ”klassisk baptism” känns det som att man inte är särskilt beredda att samtala…

I tidigare inlägg ställde jag frågan om nätverket vill se en återgång – för alla samfundets församlingar – till en strikt baptistisk dop- och medlemskapssyn (alltså att barndöpta måste döpas om för att få bli medlemmar) och det slutna nattvardsbordet (där bara döpta medlemmar i församlingen får delta), och de frågorna finns fortfarande kvar. Kan man tänka sig att finnas i ett sammanhang där det är olika praxis i olika församlingar, eller är målet att den egna hållningen ska vara den enda godkända?

I nätverkets interna dokument (som Broderskap också verkar ha läst) låter det som om det är en utbrytning – eller ”splittring”, om man vill hårddra det – som är på dagordningen. Där står bland annat:

För många av oss ställs frågan på sin spets; Kan vi tänka oss att tillhöra ett kyrkosamfund som praktiserar homovigslar, gradvis byter bort troendedopet, inte hänvisar till bibelordet, inte står för några klassiska sanningar o.s.v. Och för många av oss blir svaret egentligen Nej. Men vi är kvar för det är besvärligt att bryta sig ur och vi älskar vår församling.

Där finns också tankar om hur nätverket vill se sin framtoning:

Nätverket skall vara offensivt, klart och tydligt, skarpa formuleringar, men inte bittert anklagande eller fokuserande på kritik och negativ hållning. Ett ljus som lyser i mörkret, en röst som ropar i öknen, kvalitet som sprids bland det halvdana. Det är inte till för fegisar, skall inte likt kyrkopolitikerna vara ”konsten att uttrycka sig i mitten”, men inte heller med hård slagsida, ensidigt och fördömande.

Här kan jag tycka nätverket – åtminstone i det man presenterat i media – har lyckats ganska dåligt så här långt. Tonen känns tyvärr både anklagande och lite raljerande emellanåt, och det skapar inga goda samtal. Som Thomas Forslin skrev nu senast:

Mängder av tankar far genom huvudet: Har Lars Dalesjö ingen bibel, har han inte läst den? Har hela kristenheten genom världshistorien varit hopplöst lurad? Hade Jesus fel? Har Dalesjö verkligen gått i söndagsskolan?

För mig är matematiken mycket enkel. Om man vill förändra samfundets inriktning, måste man delta i samtalet – helst på ett konstruktivt sätt. Och platsen för sådana samtal är den samma som den alltid varit – samfundets årskonferens. Det förs också samtal på mer pastoral nivå – både vid personalkonferensen och som när Karin Wiborn samlade till pastoral konsultation kring vigselfrågorna. Också där är det viktigt att vara med, även om den senare samlingen förstås mest berörde de pastorer som har sin vigselbehörighet i Svenska Baptistsamfundet (den som har vigselbehörighet från annat samfund följer ju det samfundets riktlinjer). Jag noterar att EFK jobbar på liknande sätt, och i februari ordnar två samtalsdagar om äktenskap och teologi.

I mellandagarna hade jag förmånen att tillsammans med 24 andra pastorer avskilda/ordinerade i SB vara med och underteckna en insändare till Sändaren, där vi – trots att vi har olika åsikter i själva sakfrågan – menade att vår missionsstyrelse gjorde rätt som valde att inte fatta några styrande beslut kring vigselfrågorna. Det ger förvisso den församling som vill rätten att erbjuda vigslar även för homosexuella, men det ger samtidigt den församling som vill rätten att besluta att inte göra det. Och det ger också församlingarna möjlighet att avstå från att fatta beslut, om dom skulle vilja det. Det kändes gott att få visa – också i media – att det finns andra röster i Baptistsamfundet. Tyvärr blir det ofta så att det är den som är emot som hörs – enligt modellen ”hälsan tiger still” – och sen blir man förvånad när konferensen fattar beslut som inte går i linje med hur man själv uppfattat att opinionen varit. Jag har själv varit där många gånger… 🙂

Äktenskap och sakrament

Frikyrkorna räknar traditionellt bara med två sakrament – dop och nattvard – eftersom det är de enda man menar har tydligt instiftats av Jesus. Men i debatten om vigselfrågorna tycker jag ändå mig mellan raderna skönja en sakramentstanke också kring äktenskapet. Dels för att frågan ges så stor vikt, som om den vore närmast frälsningsavgörande. Men jag tänker också på hur många hänvisar till Jesus ord om äktenskapet i Matteus 19:4-5, som framhålls som en grundläggande trossats och ett instiftande av äktenskapet.

Men vad står det egentligen? För att få med lite sammanhang till det Jesus säger, börjar vi i vers 3 och läser fram till vers 6:

Några fariseer kom fram till honom för att sätta honom på prov och frågade: ”Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru av vilken anledning som helst?” Han svarade: ”Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna?” Och han fortsatte: ”Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett. De är inte längre två utan ett. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.”

Vid den här tiden kunde en man begära skilsmässa av vilket trivialt skäl som helst. Det var alltså ingen retorisk fråga fariséerna ställde, utan dom ville helt enkelt veta om Jesus ställde upp på den rådande ordningen. Frågan handlar alltså i första hand om skilsmässor, och Jesus hävdar – mot den ordning som gällde – kvinnans rätt att inte bli utkastad när mannen tröttnat på henne. Jag ser inte att han samtidigt instiftar äktenskapet som ett sakrament (i meningen ”så här ska ni göra”). Däremot säger han att skilsmässor egentligen inte borde vara något vi ska hålla på med. Trots det, har de flesta av oss ändrat uppfattning i den frågan – möjligen för att vi inte längre har så stora skillnader i levnadsvillkor för en frånskild man resp kvinna.

Den grundläggande trossatsen att dra ur inledningen av Matteus 19 är att vi har ansvar för varandra i våra relationer. Vi har inte rätt att slänga ut vår partner så fort vi får problem, och bägge parter har samma skyldigheter gentemot varandra. Jag ser dock inte att texten påbjuder äktenskapet på samma sätt som uppmaningen att fira nattvard eller att döpas – de två kyrkliga handligar vi räknar som sakrament. För mig är äktenskapet – i den form vi tillämpar det – inte instiftat av Gud. Däremot är viljan att dela sitt liv med någon annan och bilda en ny familj klart nedlagd i oss redan från början, och de löften vi ger varandra i den nya familjen menar Jesus att vi måste ta på allvar.

Nu håller förmodligen inte alla med mig här, och det är helt i sin ordning. Vi behöver ha respekt för att det finns olika sätt att tänka, läsa och tolka Bibeln, och vår enhet i Kristus är alltid överordnad en samsyn i specifika praktiska frågor som denna (eller i dopfrågan, i fråga om försoningsläror eller vad det nu må vara). Gud är alltid större än våra mänskliga strukturer, tänker jag.

I Baptistsamfundet har vi gjort klart att vi inte behöver ha total enighet i den här frågan, precis som med så många andra. Om någon församling ändå skulle vilja ta upp saken i årskonferensen, är det förstås fullt möjligt, och i så fall får vi ta den diskussionen där. Nu rapporteras att Missionskyrkans styrelse ämnar ta upp frågan i SMK:s konferens 2010. Det kan förstås förvandla frågan från något som de flesta missionsförsamlingar inte alls behövde beröras av, till något som sliter sönder Missionskyrkan. Men det kan lika väl visa sig att ombuden tycker att det vettigaste sättet att hantera frågan är att helt enkelt låta varje församling få styra sitt eget gudstjänstliv. I alla händelser får vi hoppas att samtalet blir präglat av respekt för varandra och ödmjukhet inför uppgiften att gestalta och leva Kristi evangelium i vår tid.

Jag hänger inte riktigt med…

Nu rapporterar Dagen att några evangelister och församlingsföreståndare inom Svenska Missionskyrkan förbereder ett manifest i protest mot deras kyrkostyrelses beslut om samkönade vigslar. Bland annat menar man att församlingar, pastorer och ledare borde fått säga sitt. Jag kanske är trög, men jag hänger inte med här. Är det inte exakt just det som beslutet innebar? Till skillnad från om kyrkostyrelsen hade sagt ”ja, detta ska alla församlingar erbjuda” eller ”nej, detta får ingen församling erbjuda” får nu varje församling fatta sitt eget beslut. Om skribenternas målsättning är att låta församlingarna få säga sitt, borde dom väl vara nöjda med att det också blev just så?

Om det nu är det som är målsättningen, förstås. Till Dagen säger Carl-Olof Hultby (en av SMK:s riksevangelister) att beslutet är klart oförenligt med Bibeln och den evangeliska teologi som Missionskyrkan bygger på. Och då tror jag inte han syftar på beslutet att låta församlingarna bestämma, utan att det över huvud taget gavs möjlighet till samkönade vigslar. Men jag hänger fortfarande inte med. Om det är så att många församlingar inte vill erbjuda samkönade vigslar, som skribenterna menar, så är det väl bara att dom beslutar det?

Kanske är det som sagt jag som är trög…

Manifestet publiceras i nästa nummer av Sändaren, men finns att läsa redan nu. Jag återkommer med några tankar kring äktenskapet som sakrament och Jesus ord i Matteus 19, men det får bli i ett eget inlägg.

Vad tycker equmenia?

På förstasidan till Dagen i dag (papperstidningen 27/11) kan vi läsa att ”Beslut om vigslar upprör Equmenia”. I artikeln på nätet (här) framgår att det är equmenias ordförande Johan Nilsson som uttalat sig, och han påpekar också att han gör det som privatperson. Equmenias styrelse har inte diskuterat frågan, så för närvarande finns ingen officiell hållning. Detta förtydligar han också på sin blogg, där han också hänvisar till Dagen och Världen idag om vi vill veta hans personliga hållning.

Detta känns lite märkligt – åtminstone jag tänker att man som ordförande (eller församlingsföreståndare, för den delen) i media redovisar organisationens officiella ställningstaganden, medan personliga åsikter torgförs i bloggar osv. Men här blev det lite tvärtom.

Dagen sätter förstås gärna en så ”spetsig” rubrik som möjligt – det hör liksom tidningsbranschen till. Men vad tycker egentligen equmenia? Svaret verkar för närvarande vara ”inget alls”. Man har inte diskuterat frågan. Och så som SB:s och SMK:s beslut blev – att inte fatta något centralt (för församlingarna) tvingande beslut åt det ena eller andra hållet – tycker jag inte att equmenia heller behöver fatta några centrala beslut. Nu ligger avgörandet i församlingarnas händer, och där finns förhoppningsvis ungdomarna med i samtalet.

Missionskyrkan väljer väg, del 2

Nu rapporteras (Dagen, Sändaren, DN, GP) att SMK:s kyrkostyrelse fattat beslut om vigslar av homosexuella par, och det blev som förhandstipsen spått (tidigare blogginlägg). Församlingen och den lokala pastorn får själv välja hur de vill göra, och SMK:s församlingar kommer nu få instruktioner om hur beslutet ska tillämpas.

Mitt eget samfund – Baptistsamfundet – har redan tydligt uttalat att frågan hör hemma i församlingarna, och nu väljer alltså SMK samma väg. Förhoppningsvis lägger bägge samfunden beslutet att erbjuda vigslar eller ej tydligt hos församlingen, så att förutsättningen för att pastorn ska kunna viga – förutom att pastorn själv vill – är att han/hon har fått sin församlings uppdrag. Det vore olyckligt om församlingar skulle kunna skjuta över ansvaret för beslutet på sina pastorer, som då riskerar hamna i ständigt blåsväder (från endera hållet) i sin egen församlingsgemenskap.

Missionskyrkan väljer väg

Som flera redan gissat verkar det som om Missionskyrkan kommer avstå från att försöka fatta något gemensamt beslut i vigselfrågan, och istället låta församlingarna själva välja hur de vill hantera saken. I Sändaren meddelas att SMK:s Teologiska kommitté föreslår kyrkostyrelsen (som formellt beslutar i frågan) att låta församlingarna välja. Som den kongregationalist jag är tycker jag förstås att det är rätt väg att gå – centrala tvingande beslut blir sällan bra, inte minst när rop på sådana hörs från både de som vill och de som inte vill… Detta vägval får förstås inte bara betydelse för den här specifika frågan, utan blir också en viktig signal om vilken profil det nya gemensamma samfundet kan tänkas få.

Fast lite snubbel blev det ändå – i Sändarens artikel citeras Göran Zettergren så här: ”Så har vi gjort när det gäller andra stora frågor, som till exempel dopet och registrering av partnerskap.” När det gäller det senare menar han förmodligen ”välsignelse av registrerat partnerskap”, och i den frågan lät man mycket riktigt församlingarna bestämma själva. Men när det gäller dopet är det lite annorlunda, vilket fick mig att börja tänka… i SMK ska ju varje församling erbjuda båda dopformerna (barn- och vuxen/troendedop). Alternativet att enbart praktisera troendedopet finns alltså inte. Pastorerna har däremot rätt att följa sin övertygelse, och behöver alltså inte döpa barn om de inte vill. Men församlingen måste i så fall se till att någon annan förrättar de dopen. Och om man skulle föra över det förhållningssättet på vigselfrågan, borde det få konsekvensen att församlingarna förväntas erbjuda vigsel av både homo- och heteropar, och ordna ersättare om pastorns övertygelse hindrar honom/henne från att viga..

Men – jag tror inte det är så SMK:s teologiska kommitté tänkt sig saken. Förslaget är som sagt att låta församlingarna själva välja vilka vigslar de vill erbjuda, vilket borde kunna vara ett förhållningssätt som både ja- och nejsidan kan acceptera. Trots allt är det ju så att ju ”lägre” nivå beslutet fattas på, desto större inflytande har varje individuell medlem över vad som beslutas.

Sedan kan man ju alltid önska att idén om full frihet för församlingarna skulle kunna komma att gälla även dopet, men det får bli en annan gång… 8^) För närvarande nöjer jag mig med att applådera SMK till ett klokt vägval!