Andreas Möller

Baptism och andra vardagskänslor

Tag Arkiv: missionskyrkan

Motioner och konferensbeslut

Konferensen i Örebro närmar sig, och jag har roat mig med att läsa igenom alla motioner (både i SB och SMK) i äktenskapsfrågan, och styrelsernas svar på dem. I SB-konferensen är läget relativt okomplicerat – missionsstyrelsen fattade ett beslut i november, som genererade tre motioner. Styrelsen valde – föga förvånande – att ställa förslaget att konferensen skulle bekräfta beslutet, och där är vi nu. De som reagerade negativt på missionsstyrelsens beslut hade chansen att motionera till konferensen, medan de som reagerade positivt inte skrev några motioner, eftersom de räknade med att styrelsen skulle föreslå konferensen att bekräfta styrelsebeslutet. Nu får konferensen fatta beslut, och sen vet vi var vi står.

I Missionskyrkan verkar läget vara lite annorlunda. Där beslöt styrelsen A, vilket genererade motioner till konferensen. I ljuset av det beslöt styrelsens AU att ärendet istället skulle skickas till konferensen (vilket kändes lite som en skenmanöver, eftersom det ju redan – i och med motionerna – var ett faktum). Nåväl, vi kan kalla det position B – även om nog de flesta föreställde sig att position A – den som föranledde motionerna – skulle bli styrelsens förslag till konferensen. När sedan motionstiden gått ut, valde styrelsen att istället svara med position C (i korthet att skjuta över frågan till det nya gemensamma samfundet). Det är märkligt från många aspekter, men inte minst för alla de som inte skrev någon motion, i tron att styrelsen skulle lägga sitt eget förslag till konferensen. Rent demokratiskt blir det en udda situation, när styrelsen förändrar förutsättningarna så radikalt efter att motionstiden gått ut. Hade man från början sagt att man förordade position C, skulle säkert motionsskörden sett annorlunda ut.

En församling (Uppsala missionsförsamling) verkade ha förutspått situationen, och motionerade om att konferensen ska bekräfta styrelsens beslut från november 2009. Styrelsen valde att anse den motionen besvarad i och med att frågan hänsköts till konferensen… om vi för ett ögonblick bortser från det märkliga i att styrelsen i och med det väljer att inte yrka bifall till sitt eget förslag, känns svaret lite goddag yxskaft: en motion till konferensen (med ett förslag som ingen annan lagt) anses besvarad i och med att frågan tagits upp i konferensen… Jo, det var väl därför motionen skrevs – för att ta upp den i konferensen?

Efter att ha läst igenom Kyrkostyrelsens alla yttranden, framträder följande bild:

  • Frågan om vigselrätten vill man lämna åt det nya gemensamma samfundet att ta ställning till.
  • Tills vidare vill man rekommendera församlingarna att inte viga samkönade par, men:
  • Konferensen kan inte fatta bindande beslut för församlingarna, så det kan aldrig bli fråga om ett förbud eller påbud om samkönade vigslar.
  • SMK:s vigselordning täcker f.n. endast äktenskap mellan man och kvinna, och kommer inte heller omarbetas. I de fall vigsel eller välsignelseakt sker av par av samma kön får pastor/församling använda en kompletterande ordning.

För mig låter det lite som att man inte vill fatta något beslut åt något håll, eftersom man ändå räknar med att några församlingar kommer att erbjuda könsneutrala vigslar. Men då har man i alla fall inte behövt säga att det kan vara ok… en balansakt på slak lina, med andra ord.

Visst kan man ha en poäng i att den här typen av frågor bör beslutas i ett nytt gemensamt samfund, men vill vi verkligen börja en ny gemensam framtid med en diskussion om detta? Och åtminstone jag vill nog veta hur den största parten tänker i den här frågan, innan jag säger ja till en gemensam framtid. Och jag inbillar mig att det är något många – oavsett var man står i sakfrågan – vill veta. Kära SMK – fatta ett beslut!

Annonser

Veligt om vigslar, del 2

Nu rapporterar Världen idag att skälet till att Missionskyrkans kyrkostyrelse velat skjuta upp frågan om vigslar är att konferensen inte har rätt att avgöra frågor som är bindande för församlingarna och som gäller teologisk tolkning eller gudstjänstfirande. Ulf Hållmarker säger till tidningen:

I grunden handlar det om vad Missionskyrkan i sin konstitution kan bestämma över sina församlingar

Om det är grundhållningen – att kyrkokonferensen inte kan avgöra frågor som styr församlingarna – förstår jag inte riktigt kyrkostyrelsens förslag. En fråga som, med hänvisning till församlingarnas frihet, inte kan avgöras i konferens nu kan ju knappast avgöras sen heller. Åtminstone inte med mindre än att det nya samfundet/kyrkan är tänkt att styra församlingarna mer än nu. Och det förslag kyrkostyrelsen nu lagt avgör ju faktiskt frågor om teologisk tolkning och gudstjänstfirande för församlingarna, eftersom man samtidigt tills vidare inte ”rekommenderar” könsneutrala vigslar.

Det ursprungliga förslaget – som lät varje församling få bestämma frågan själva, när och om de själva vill (de flesta församlingarna har nog inte tänkt skaffa sig en hållning alls i den närmaste framtiden) – är fortfarande det enda jag ser som rimligt. I min församling har vi till exempel inte planerat att fatta några beslut i frågan den närmaste tiden – vi har en vigselordning, och för närvarande ser vi ingen anledning att ändra i den. Men vi vill inte bli fråntagna initativet – den dagen vi ser behov av att bestämma något nytt, vill vi kunna få göra det!

Veligt om vigslar

Missionskyrkans kyrkostyrelse upphör inte att förvåna. Knappt har samtalsmaterialet om vigselfrågorna lämnat tryckeriet, så svängde Kyrkostyrelsen en gång till. I helgen som gick skulle man skriva svar till de insända motionerna, och valde då att föreslå konferensen att skjuta frågan framför sig, in i det nya gemensamma kyrkosamfund som planeras. (Dagen, Sändaren)

Det känns lite märkligt, ur flera perspektiv. Det är ju samma människor som ska besluta i frågan då, med samma vånda. Vill vi verkligen ha den här frågan som första punkt på dagordningen för en nybildad kyrka? Och när nu SMK också säger att dom inte ”rekommenderar” samkönade vigslar under tiden, vad betyder det rent konkret?

Sen kan man också fråga sig vem som egentligen vill skjuta frågan på framtiden. De församlingar som motionerat i frågan har – får man förmoda – gjort det för att de vill se ett beslut i år. Frågan är bara hur den överväldigande majoriteten församlingar – alla de som inte motionerat – tänkt?

Jag kan bara relatera till mitt eget samfund, såklart. Vi har fått in tre motioner i frågan, och jag har ännu inte träffat någon (oavsett åsikt i sakfrågan) som förväntar sig att missionsstyrelsen ska komma med ett annat svar på motionerna än det de redan gett i november 2009. Frågan är om det ser likadant ut i SMK? Satt landets missionsförsamlingar och väntade på att kyrkostyrelsen som svar på de insända motionerna skulle uttala sin hållning från slutet av 2009?

I så fall vill det nu till att någon i SMK:s konferens yrkar avslag på både motionerna och kyrkostyrelsens förslag, och i stället lägger förslag om att kyrkostyrelsens ursprungliga ställningstagande (att församlingarna får avgöra frågan själva, i den takt de själva finner lämplig) ska fastslås av konferensen.

Fortsättning följer, antar jag… 🙂

Jag hänger inte riktigt med…

Nu rapporterar Dagen att några evangelister och församlingsföreståndare inom Svenska Missionskyrkan förbereder ett manifest i protest mot deras kyrkostyrelses beslut om samkönade vigslar. Bland annat menar man att församlingar, pastorer och ledare borde fått säga sitt. Jag kanske är trög, men jag hänger inte med här. Är det inte exakt just det som beslutet innebar? Till skillnad från om kyrkostyrelsen hade sagt ”ja, detta ska alla församlingar erbjuda” eller ”nej, detta får ingen församling erbjuda” får nu varje församling fatta sitt eget beslut. Om skribenternas målsättning är att låta församlingarna få säga sitt, borde dom väl vara nöjda med att det också blev just så?

Om det nu är det som är målsättningen, förstås. Till Dagen säger Carl-Olof Hultby (en av SMK:s riksevangelister) att beslutet är klart oförenligt med Bibeln och den evangeliska teologi som Missionskyrkan bygger på. Och då tror jag inte han syftar på beslutet att låta församlingarna bestämma, utan att det över huvud taget gavs möjlighet till samkönade vigslar. Men jag hänger fortfarande inte med. Om det är så att många församlingar inte vill erbjuda samkönade vigslar, som skribenterna menar, så är det väl bara att dom beslutar det?

Kanske är det som sagt jag som är trög…

Manifestet publiceras i nästa nummer av Sändaren, men finns att läsa redan nu. Jag återkommer med några tankar kring äktenskapet som sakrament och Jesus ord i Matteus 19, men det får bli i ett eget inlägg.

Vad tycker equmenia?

På förstasidan till Dagen i dag (papperstidningen 27/11) kan vi läsa att ”Beslut om vigslar upprör Equmenia”. I artikeln på nätet (här) framgår att det är equmenias ordförande Johan Nilsson som uttalat sig, och han påpekar också att han gör det som privatperson. Equmenias styrelse har inte diskuterat frågan, så för närvarande finns ingen officiell hållning. Detta förtydligar han också på sin blogg, där han också hänvisar till Dagen och Världen idag om vi vill veta hans personliga hållning.

Detta känns lite märkligt – åtminstone jag tänker att man som ordförande (eller församlingsföreståndare, för den delen) i media redovisar organisationens officiella ställningstaganden, medan personliga åsikter torgförs i bloggar osv. Men här blev det lite tvärtom.

Dagen sätter förstås gärna en så ”spetsig” rubrik som möjligt – det hör liksom tidningsbranschen till. Men vad tycker egentligen equmenia? Svaret verkar för närvarande vara ”inget alls”. Man har inte diskuterat frågan. Och så som SB:s och SMK:s beslut blev – att inte fatta något centralt (för församlingarna) tvingande beslut åt det ena eller andra hållet – tycker jag inte att equmenia heller behöver fatta några centrala beslut. Nu ligger avgörandet i församlingarnas händer, och där finns förhoppningsvis ungdomarna med i samtalet.

Missionskyrkan väljer väg, del 2

Nu rapporteras (Dagen, Sändaren, DN, GP) att SMK:s kyrkostyrelse fattat beslut om vigslar av homosexuella par, och det blev som förhandstipsen spått (tidigare blogginlägg). Församlingen och den lokala pastorn får själv välja hur de vill göra, och SMK:s församlingar kommer nu få instruktioner om hur beslutet ska tillämpas.

Mitt eget samfund – Baptistsamfundet – har redan tydligt uttalat att frågan hör hemma i församlingarna, och nu väljer alltså SMK samma väg. Förhoppningsvis lägger bägge samfunden beslutet att erbjuda vigslar eller ej tydligt hos församlingen, så att förutsättningen för att pastorn ska kunna viga – förutom att pastorn själv vill – är att han/hon har fått sin församlings uppdrag. Det vore olyckligt om församlingar skulle kunna skjuta över ansvaret för beslutet på sina pastorer, som då riskerar hamna i ständigt blåsväder (från endera hållet) i sin egen församlingsgemenskap.

Missionskyrkan väljer väg

Som flera redan gissat verkar det som om Missionskyrkan kommer avstå från att försöka fatta något gemensamt beslut i vigselfrågan, och istället låta församlingarna själva välja hur de vill hantera saken. I Sändaren meddelas att SMK:s Teologiska kommitté föreslår kyrkostyrelsen (som formellt beslutar i frågan) att låta församlingarna välja. Som den kongregationalist jag är tycker jag förstås att det är rätt väg att gå – centrala tvingande beslut blir sällan bra, inte minst när rop på sådana hörs från både de som vill och de som inte vill… Detta vägval får förstås inte bara betydelse för den här specifika frågan, utan blir också en viktig signal om vilken profil det nya gemensamma samfundet kan tänkas få.

Fast lite snubbel blev det ändå – i Sändarens artikel citeras Göran Zettergren så här: ”Så har vi gjort när det gäller andra stora frågor, som till exempel dopet och registrering av partnerskap.” När det gäller det senare menar han förmodligen ”välsignelse av registrerat partnerskap”, och i den frågan lät man mycket riktigt församlingarna bestämma själva. Men när det gäller dopet är det lite annorlunda, vilket fick mig att börja tänka… i SMK ska ju varje församling erbjuda båda dopformerna (barn- och vuxen/troendedop). Alternativet att enbart praktisera troendedopet finns alltså inte. Pastorerna har däremot rätt att följa sin övertygelse, och behöver alltså inte döpa barn om de inte vill. Men församlingen måste i så fall se till att någon annan förrättar de dopen. Och om man skulle föra över det förhållningssättet på vigselfrågan, borde det få konsekvensen att församlingarna förväntas erbjuda vigsel av både homo- och heteropar, och ordna ersättare om pastorns övertygelse hindrar honom/henne från att viga..

Men – jag tror inte det är så SMK:s teologiska kommitté tänkt sig saken. Förslaget är som sagt att låta församlingarna själva välja vilka vigslar de vill erbjuda, vilket borde kunna vara ett förhållningssätt som både ja- och nejsidan kan acceptera. Trots allt är det ju så att ju ”lägre” nivå beslutet fattas på, desto större inflytande har varje individuell medlem över vad som beslutas.

Sedan kan man ju alltid önska att idén om full frihet för församlingarna skulle kunna komma att gälla även dopet, men det får bli en annan gång… 8^) För närvarande nöjer jag mig med att applådera SMK till ett klokt vägval!