Andreas Möller

Baptism och andra vardagskänslor

Att bli petad

Alltså inte avsatt, utan ”petad på” (pokad”, heter det på svengelskt facebook-språk). Jag fick en liten sådan ”poke” av Johan Arenius häromdagen, när han tipsade om min blogg men skrev att jag är lite ojämn med uppdateringar. Vilket han förstås har helt rätt i – den här hösten har jag känt behov av att prioritera lite bättre i livet, och att uppdatera bloggen hamnar tyvärr lätt lite längre ner på listan.

Hösten har också inneburit många spännande samtal och händelser – här i Karlstad börjar arbetet med ett närmande mellan baptistförsamlingen och missionsförsamlingen gå in mot skarpt läge, vilket känns både utmanande och roligt. Arbetet i kyrkostyrelsen för Gemensam Framtid känns också lite speciellt – det är inte varje dag man får vara med att forma en ny nationell kyrka!

Jag har tidigare skrivit en del om direktörsbonusar, Occupy Wall Street och politikerförmåner, och hittade en underbar animation som förklarar kopplingen (eller bristen därav) mellan monetär ersättning och arbetsresultat. Det visar sig att vårt system med belöning efter ansvar (stort ansvar = stor lön) inte alltid fungerar som vi tänkt…

Annonser

Ironi

Läste just i SVD om Occupy Wall Street-rörelsen, som vill bekämpa girigheten i banksystemen. I ljuset av uttalanden från Nordeas styrelseordförande om VD:ns förmåner kan jag själv känna visst släktskap med OWS. Men nu har rörelsen fått problem – folk donerar pengar, trots att kostnaderna är relativt små, och rörelsen tvingas nu sätta in pengarna på… just det – banken…

Det säger också något om oss som mänsklighet, att vårt huvudsakliga sätt att solidarisera oss med rörelser är via plånboken. Även i de fall behoven egentligen är av just vårt engagemang, snarare än våra pengar.

Personalkonferens

För ganska precis två år sedan var jag i Norrköping på personalkonferens, och fick ett infall att jag skulle starta upp en blogg. Nu är det 2011, och jag sitter åter igen på personalkonferens, nu i Strängnäs. Temat är ”Drömmen om församlingen” och vi har fått grunna en hel del under dagen på vad församlingen är eller skulle kunna vara för oss. Just nu sitter jag på konsert med Ingemar Olsson:

20111108-202514.jpg

Gospelfestival

Skulle egentligen skrivit det här inlägget i går kväll, men då var jag alldeles för trött och fullmatad av intryck. Hela lördagen pågick gospelfestival i lilla Fagerås. För den som inte vet, så är Fagerås en liten ort (”håla” skulle säkert någon säga) med drygt 400 invånare, belägen ungefär mitt mellan Karlstad och Arvika. Där anordnades i helgen för andra gången en gospelfestival – 35 konserter på en och samma dag… Jag spelade tre konserter med Gson Gospel, men hann ändå kuta runt lite och höra några av de andra konserterna. Svart på Vitt hade en enorm energi (och ett ytterst välrepat komp… ähum), medan Second Line Jazz Band gjorde mig glad och lycklig som ett litet barn – det är omöjligt att inte dra på smilbanden när dom sätter igång. Pröva själv:

Dagens andra video har egentligen inget med gospelfestivalen att göra, men den är så bra att jag ville bjuda på den ändå. Om du ändå vill ha en (långsökt) koppling, så hörde jag talas om dom under festivalen… tack C-G för tipset! Vokalgruppen Erato framför Robyns ”Call your Girlfriend” med bara sina röster och varsin Kesoburk. Njut!

Existensmaximum

Begreppet ”existensminimum” tror jag de flesta av oss känner till, men i ”Tankar för dagen” i P1 hörde jag häromdagen prästen Håkan Sandvik tala om att vi borde införa ett ”existensmaximum” också. En slags rimlighetens gräns för hur mycket en människa egentligen behöver tjäna… Jag kunde inte undgå att göra kopplingen till den aktuella debatten (”drevet”, kanske någon skulle säga) om hur politiska ledare använder de olika ekonomiska förmåner som står dem till buds.

Självklart kan det vara intressant att utreda sakfrågan – har Håkan Juholt med vett och vilje, och med syfte att göra sig en hacka, anmält fel bostadskostnad och dubbelrapporterat ett par resor? Men det verkar inte riktigt så enkelt, särskilt med tanke på att Riksdagsförvaltningen först så sent som i måndags (dvs efter att hela kaoset dragit igång) förtydligat reglerna (läs mer om det här, om du är nyfiken).

Men jag skulle vilja se hela diskussionen från ett annat perspektiv. Och det handlar om att inte i första hand fråga sig vad som är tillåtet och korrekt ifyllda papper, utan att istället fokusera på vad som är rimligt. Om man – som i det aktuella fallet – har guldkort på SJ, är det då rimligt att istället på riksdagens bekostnad hyra en bil för att åka till jobbet? Borde inte någon i riksdagsförvaltningen säga ”det där får du stå för själv”?

Systemet med övernattningslägenheter och fria tågresor (flyg i vissa fall, där ledamoten bor långt bort) är i grunden sunt – det handlar om att man ska kunna sitta i riksdagen även om man inte bor i Stockholm. Men det som också har hänt längs vägen är att riksdagslönerna skenat iväg långt över de lärarlöner de från början var kopplade till. Och då ligger frågan där och skaver… hur mycket behöver man egentligen? Var borde ”existensmaximum” ligga?

Konung på besök…

Skogens konung, alltså 🙂

Jag satt i vardagsrummet och fick plötsligt se något väldigt stort och brunt som rörde sig utanför fönstret. Det visade sig vara en älgtjur på jakt efter lite mellanmål.

Älgen var på sin vakt hela tiden, men äpplena på marken var frestande…

Det är väl inte direkt optimalt att ta kort genom fönstren, men något sade mig att jag gjorde bäst i att stanna inomhus… 🙂 Det framgår inte riktigt av bilderna, men älgar är väldigt stora och den här var inte mer än 10-12 meter bort. Efter gott och väl en halvtimme hade han i alla fall fått nog och gav sig iväg.

Dags att nominera kyrkoledare

Så gick ett par månader till av inaktivitet här på bloggen. Ni som är gamla vana läsare börjar kanske bli luttrade vid det här laget (eller har redan gett upp :)) men det lustiga är att det fortfarande trillar in nya läsare varje dag. Trots att jag haft annat för mig en längre tid. Det brukar sägas att det man gör på nätet varar för evigt, och så är det nog. Jag ser ju bland annat vilka bloggposter som besöks, och det är mycket gamla saker som folk hittar. Men lite nytt finns också att läsa, åtminstone i dag…

I dagarna går det ut brev till alla församlingar i Gemensam Framtid (landets baptist-, missions- och metodistförsamlingar, för den som undrar) med bland annat information om vilka som kvarstår till förfogande för att finnas med i samtalet kring kyrkoledare för Gemensam Framtid.

Både Dagen och Sändaren har – i varierande grad – lyckats röra till det där en smula. Dagen skriver:

 Sju män och två kvinnor finns kvar efter att kyrkostyrelsen bantat ner antalet kandidater till ny samfundsledare.

Vilket är bara delvis sant. Antalet stämmer, men kyrkostyrelsen har inte gjort något urval – av de som ursprungligen nominerades är det helt enkelt dessa nio som sagt sig fortfarande vilja vara med i samtalet.

Sändaren rapporterar å sin sida att

I dagarna får GF-församlingarna ett brev där nio personer nomineras som möjlig kyrkoledare.

Nu kanske jag ägnar mig åt hårklyverier här, men av den ingressen kan man lätt få intrycket av att det är kyrkostyrelsen som nominerar dessa kandidater. Så är förstås inte heller fallet – det är församlingarna som nominerar kandidater, och det kan de fortsätta göra fram till 16 november.

I artiklarna noteras också att ingen av de nio kommer från Baptistsamfundet. Och det skulle förstås kunna vara en brist. Fast samtidigt tänker jag att det viktigaste är att det blir en person som på ett bra sätt kan både representera och utmana oss alla – oavsett vilka rötter hon/han har.

Lite söndagsläsning

Tittade på minnesgudstjänsten från Oslo på förmiddagen, och det var en mycket värdig och varm gudstjänst. Statsminister Stoltenberg höll ett starkt tal, och citerade en av överlevarna från Utöya, som i en intervju med CNN sagt (fritt citerat):

Om en man kan visa så mycket hat, tänk hur mycket kärlek vi alla tillsammans kan visa!

Om något gott kan komma ur de senaste dygnens händelser, ber jag att det ska få vara just det.

Efter lite kaffe hos grannarna (tackar!) har de senaste timmarna ägnats åt läsning av Anders Behring Breiviks manifest. ”Läsning” är kanske väl starkt uttryckt, men jag har i alla fall scrollat mig igenom alla 1500 sidorna. Det är svårt att veta vad man ska säga om det… Till att börja med verkar det som om stora delar av textmassan är klipp-och-klistra från andra källor (bland annat UNA-bombarens manifest!). Hade jag läst detta förra veckan hade det mest verkat skrattretande – en ordensgemenskap av moderna korsriddare, komplett med gradbeteckningar, uniformer och utmärkelsetecken (tydligen friskt lånade från alla möjliga olika befintliga uniformer), med uppgift att eliminera kulturförrädare och etablera ett nytt Europa, fritt från främmande kulturer och raser. Och fritt från demokrati, om jag läst rätt. Som sagt, förra veckan hade det varit lätt att avfärda det som ett slags skruvat rollspel. Men med de senaste dagarnas händelser i färskt minne, får det en helt annan dimension…

Dokumentet innehåller en lång utläggning om Europas moraliska och kulturella förfall, där problemet beskrivs i termer av massinvandring, islamisering och multikulturalism. Lösningen är också välkänd: ut med alla som inte omfattar den rätta kulturen… I den rätta kulturen ingår kristendomen, fast som sagt mest dess kulturella komponenter. Breivik menar inte att man måste vara troende kristen, så länge man – i likhet med han själv – bekänner sig som kulturellt kristen (dvs står för den traditionellt kristna kulturen). I den delen känns stora delar av både retoriken och argumenten igen från andra kulturkonservativa och/eller nationalistiska rörelser och politiska partier. Det är en gradskillnad, självklart, men inte någon egentlig artskillnad i den delen.

Själva ordenssällskapet han talar om förefaller vara på riktigt – åtminstone i så måtto att han nämner andra personer som han varit i kontakt med. Det finns också en hemsida för sällskapet (även om den är ganska mystisk och lika gärna skulle kunna vara ett skämt). Men frågan kvarstår: var idén och viljan att genomföra den här sortens angrepp på samhället helt Breiviks eget påfund, eller finns det fler därute?

Första posten på länge – och en hemsk morgon

Än en gång blev bloggen liggande… Senaste inlägget var direkt efter konferensen, och det har förstås hänt en hel del sen dess. Först styrelsemöte med nyvalda kyrkostyrelsen – det var väldigt intressant att få besöka både Missionskyrkan på Styrsö och Nimbus (Öckerö Missionsförsamling). Två församlingar med väldigt olika profil, men med samma längtan att vara relevanta för sin närmiljö, och berätta om Jesus utifrån de lokala förutsättningarna. Sedan två veckors kristendomsskola på Sjövik. Just Kristendomsskolan är lite unik i det att det egentligen inte är ett läger – det är en sommarkurs på folkhögskolan, med både lektionsundervisning i kristen tro och lärjungaskap och en ungdomsledarkurs. Trots (eller kanske tack vare?) det kommer ungdomar dit för att under fyra somrar (åren mellan 14 och 17-18 års ålder) vara kristendomsskoleelever. Ett jättetack till alla elever och ledare/lärare som var med och gjorde årets kristendomsskola!

Väl hemma från Sjövik väntade några veckors semester, som hittills mest spenderats hemmavid. Trädgården har blivit invaderad av en sällsynt envis växt – en bortåt meterhög vattenfylld ”stam” med blad och lila blommor längst upp – som gärna tar över och kväver buskar, gräsytor mm. Rötterna sitter tack och lov väldigt löst, och som terapiarbete har jag därför sysslat en hel del med att helt enkelt dra upp växterna. En röjsåg skulle väl göra jobbet snabbare :), men skam den som ger sig…

Det senaste dygnet har jag dock mest suttit framför SVT:s sändningar av NRK. Det är nästan ofattbart hur någon kan få i huvudet att vilja skjuta ungdomar på läger. Misstankarna föll tidigt på islamistiska organisationer, men så visade det sig vara det rakt motsatta. Den misstänkte gärningsmannen har rapporterats vara medlem av en frimurarloge, och identifierar sig på facebook som ”kristen”, men jag misstänker att det verkligt viktiga för honom är att definiera sig som ”inte muslim”. Av det jag läst av saker han själv skrivit framstår han som ganska intellektuell, och bestämt övertygad om att det multi-kulturella projektet och öppenhet mot andra religioner (i synnerhet islam) leder till kaos. Undrar om han förstår att just nu är det han själv som är orsak till all kaos och förödelse…

Mina tankar går naturligtvis i denna stund till våra grannar i väst. Måtte vi aldrig låta mörkret vinna!

Summering av konferensen

Skulle velat skriva något redan under lördagens historiska händelser, men var för upptagen med att bara vara där och delta… Men nu ska jag försöka mig på att summera konferenshelgen. Det blir ur SB-perspektiv, förutom lördagen som vi förstås delade alla tre. Du som vill se några av förhandlingarna eller samlingarna kan kolla in SB:s Bambuser-kanal.

Torsdag och fredag spenderade vi i Rissnekyrkan, och det märktes genast att det låg en spänning i luften. Dels en förväntan inför de historiska beslut som låg framför oss, och dels inför den debatt som skulle föregå dom. Vi visste att det fanns röster – kanske inte så många, men definitivt starka – som ville något annat. Skulle vi klara att hålla ett gott samtalsklimat?

Jag upplever att vi på det hela taget lyckades i det. Jag hade själv förmånen att få samtala med några av de som ville se SB gå en annan väg, och vill här passa på att tacka er för de goda samtalen! Det var också gott att vi valde att ta beslutet med 2/3-majoritet (den här sortens beslut ska ändå inte tas med 51% ja), och att vi räknade och redovisade alla röster. En del ombud hade uppdrag från sina församlingar att rösta nej eller lägga ner sina röster, och det är viktigt att det får synas i protokollet. Som jag skrev i fredags så blev resultatet att vi med 92% ja-röster beslöt att gå in i en Gemensam Framtid tillsammans med metodister och missionare.

På fredagkvällen hade jag förmånen att få vara en del av en historisk baptistkavalkad-kväll på ”här är ditt liv-tema”. Jag och Thomas Forslin samtalade om inre spänningar i baptismen, både i historiskt perspektiv och i nutid. Det kändes som ett viktigt inslag i kvällen, och blev ett riktigt trevligt samtal – tack Thomas (och Johan Nilsson, som ställde frågorna)!

 Lördagens bildarmöte (förmiddag, eftermiddag) blev lååångt, men ändå på något sätt aldrig långtråkigt. Och presidiets ordförande Kjell-Arne Ottosson lyckades guida oss igenom alla förhandlingar, yrkanden och beslut på ett fantastiskt sätt. Det hände flera gånger att jag själv satt och funderade ”hur i hela friden ska vi kunna få till en bra propositionsordning på detta?”, och innan jag tänkt meningen färdigt hade Kjell-Arne ett förslag klart… 🙂

Efter det historiska principbeslutet (vi hade ju redan ja från respektive konferens) att bilda ny kyrka tillsammans, samtalade vi om Teologisk grund och förslaget till stadgar. Några av de saker som kom upp i det samtalet ämnar jag återkomma till längre fram, men eftersom bildarmötet hade beslutat att inte i sittande möte göra ändringar i grunddokumenten (eftersom det var just de texterna som legat till grund för de tre konferensbesluten) gör jag inte mer här än att notera att de antogs av mötet. Kommentarer, ändringsyrkanden mm togs till protokollet för vidare bearbetning av kyrkostyrelsen.

I samtalet om namnfrågan klarnade huvudspåret mycket snabbare än jag hade trott. Det känns som om ”varumärkesspåret” (att vi ska anta ett slags varumärkesnamn som vi sedan ‘fyller med innehåll’) är uttömt, och vi har nu fått andrum att se vad innehållet blir innan vi sätter namn på det. Mötet beslöt alltså med stor majoritet att skjuta fram namnbeslutet till senast 2014. Sedan uppstod en intressant situation, där vi skulle välja vilket arbetsnamn vi ville använda under tiden. Jag förstod inte riktigt frågeställningen, om jag ska vara ärlig – jag har alltid tänkt att ”Gemensam Framtid” och ”GF-kyrkan” är samma sak. Men jag fick förklarat för mig av några ombud att dom tyckte det var viktigt att även arbetsnamnet innehöll ordet ”-kyrkan”, och så kan man förstås tänka. För egen del kommer jag inte klandra den som säger ”GF-kyrkan” framöver 🙂 och en variant är att man lägger till en slags positioneringsfras (”Gemensam Framtid – hela livets kyrka” eller något ditåt) under tiden vi funderar. Men det får den nyvalda styrelsen grubbla på.

Vi valde enhälligt Ann-Sofie Lasell, Gävle, till ordförande, vilket kändes gott. Hon är en god kraft, som jag tror kommer kunna ge styrelsearbetet god och tydlig riktning. Utöver det hade valberedningen förberett 14 kandidater som både skulle representera olika kompetenser och ge god igenkänning i församlingarna. Man hade också valt att detta första år gå fram med en rak lista (lika många kandidater som styrelseplatser), för att vi inte skulle råka tappa bort någon dimension. Det är mänskligt att man röstar på de man känner igen, och ännu känner vi inte varandra tillräckligt väl. Valberedningen hade också försökt fördela kandidaterna på mandatperioderna (3, 2 eller 1 år), för att vi inte om ett år ska råka tappa bort alla styrelseledamöter med rötter i ett och samma samfund. Detta kan förstås verka som sandlåderättvisa, men jag menar att det handlar just om igenkänning – att alla församlingar ska kunna känna sig representerade i styrelsen. Det kommer förstås även kommande valberedningar behöva tänka på ett bra tag framöver – det kommer ta några år innan vi känner varandra tillräckligt väl för att helt lägga det perspektivet åt sidan.

Efter bildarmötet fick jag promenera till Missionsstyrelsens middag med de som skulle ordineras i söndagens förmiddagsgudstjänst. Eftersom mötet drog ut på tiden, hann jag precis till avslutningen av middagen… men jag hann i alla händelser hälsa på Skårekyrkans nya pastor, som i sann ekumenisk anda ordinerades i SB men kommer arbeta i en missionsförsamling.

I söndagens ordinationsgudstjänst i Norrmalmskyrkan fick vi sända ut fem nya pastorer (som direkt fick inleda sin tjänst med att tjänstgöra som nattvardstjänare) och ta emot två pastorer från annat samfund som nu ingår i vår pastorskår.

Jag kan inte undgå att jämföra med bilden från förra årets ordinationsakt, där kandidaterna stod med ryggen mot församlingen. I min värld finns det inget vettigt skäl att på det sättet stänga ute församlingen (församlingarnas ombud, som ju i grunden är de som ger pastorerna sitt uppdrag)… Du hittar bilden här.

I eftermiddagens avslutande förhandlingspass fick vi bekräfta beslutet att bilda Gemensam Framtid, anta rambudget, välja nya missionsstyrelseledamöter, avtacka avgående ledamöter och förlänga missionsföreståndare Karin Wiborns mandatperiod (som annars skulle gått ut just i år). I processen med att föra över verksamheter, personal osv från SB till Gemensam Framtid behövs förstås Karin mer än någonsin!

Som sagt – det var en spännande helg och ett gott avstamp inför framtiden! Jag återkommer i en del frågor som kom upp under samtalet kring ”Teologisk grund”, men nu ska jag vila inför veckan som ligger framför 🙂

3 x ja!

Så har alla tre bildarsamfunden sagt ja i sina konferenser. Hos oss (baptisterna, om nu någon missat det) blev det 92% ja. Det känns som ett starkt mandat att gå vidare på.

Fortsättning följer 🙂

Var det så länge sedan?

Sitter på konferens, just nu i Rissnekyrkans relativt svala källare. PA Sahlberg (ibland med titeln ”metodistnestor”) ger en utifrånbild av baptismen, och det är alltid nyttigt att bli genomlyst av någon annan.

Men rubriken handlar förstås inte om PA, utan mer om den fascination man kan känna när man inser att tiden rusat iväg. Man blinkade, och sen blev den spirande våren plötsligt sommarvärme, svett och alldeles för varma kläder… 🙂

Inget val av kyrkoledare 2011

Nu rapporteras (gemensamframtid.se, Sändaren, Dagen) att GF-styrelsen inte avser gå fram i bildarmötet med ett förslag på ledare för det nya gemensamma kyrkosamfundet. Istället tänker man sig att den kommande styrelsen får utse en ledningsgrupp som under det första året ansvarar för övergångsprocessen, och att val av kyrkoledare hålls i konferensen 2012.

På ett sätt kan det förstås ses som ett misslyckande – om tanken var att den nya gemensamma kyrkan skulle kunna rulla igång 1 januari 2012, blir det svårt att realisera utan en ledare. Men å andra sidan är det också ganska rimligt, med tanke på hur processen sett ut. GF-styrelsen valde tidigt att lägga sitt krut på nyskapande – strategier och prioriterade nysatsningar – medan frågan om hur vi bäst förbereder överflyttning av samfundens befintliga verksamheter lades lite åt sidan. Samtidigt har församlingarna – dels via sina remissvar, men även i mer direkta möten – gett signaler om att de vill kunna känna igen sig även i den nya gemenskapen. Det har gjort att åtminstone jag kommit att se det första året som den period så vi sätter full fart med överföringsplaner, snarare än lanserar en massa nya grepp. Och då behövs i första hand ett gott och fungerande nätverk mellan de tre bildarsamfunden, och en ledningsgrupp av folk som är väl insatta i både processen och de tre samfunden kan då fungera väl så bra som en kyrkoledare.

Sen kan man förstås resonera som Sigfrid Deminger gör i senaste Sändaren, att man borde skjuta upp hela frågan om att säga ja eller nej till att bilda den nya kyrkan. Fast det tror jag vore att dra saken allt för långt. Vi är flera som sagt att de saker som skapar identitet utåt (till exempel kyrkans namn) bör komma först efter att den nya kyrkan ”satt” sig och fått tydligare konturer, och jag tror det är klokt. Istället för att först bestämma sig för ett varumärke som vi sedan ska ”fylla med innehåll”, tänker jag mig att vi först ser till att bli något, och sedan sätter ett varumärke som passar in på det. Det vi ska skjuta upp – förutsatt att vi väljer att skjuta upp frågan om kyrkoledare – är i så fall identitetsmarkörerna; kyrkoledare och namn på kyrkan. Men vi måste kunna säga ja eller nej till själva projektet innan vi börjar flytta personal, verksamheter osv.

Börjar tröttna lite på detta ”antingen eller”…

Läste nyss i DN om en internationell undersökning (direktlänk) där drygt 18.000 människor i 23 länder fått svara på frågor om sin tro. Att 51% säger sig tro på Gud eller någon sorts högre väsen förvånar inte – möjligen känns siffran lite låg, till och med. Totalt sett var det också betydligt fler som var osäkra (30%) än som var säkra på att de inte tror (18%). Skillnaderna är förstås enorma mellan olika länder – i Indonesien och Turkiet tror över 90% på Gud eller någon sorts högre väsen, tätt följda av Brasilien (84%) och Sydafrika (83%). Sverige utmärker sig i andra änden av skalan – 37% av de tillfrågade svenskarna sade sig inte tro på någon Gud.

En annan fråga som ställdes var hur man ser på skapelsen, och det var där jag blev lite trött… De svarsalternativ som fanns var att man antingen definierar sig som ”kreationist” eller ”evolutionist” – dvs att man antingen tror på Gud som skapare eller på Darwins evolutionslära. Om man försökte svara något som låg lite mitt emellan – till exempel att evolutionen mycket väl skulle kunna vara sann, men att det är Gud som ligger bakom, eller att man tror på bägge två på något sätt – hamnade man i facket ”osäkra”. Varför måste det alltid vara ”antingen eller”?

Jag har själv aldrig riktigt sett någon konflikt mellan de två berättelserna – för mig ger de svar på två helt separata frågor. 1 Mosebok 1 är en minst sagt rudimentär beskrivning av skapelsens ”hur” – där är nog både Darwin och framför allt modern vetenskap mycket träffsäkrare. Men bibelns skapelseberättelse är mycket specifik när det gäller de andra stora frågorna ”vem?” och ”varför?” – frågor som naturvetarna avsiktligt inte ens brukar närma sig.

Mer namndiskussion

Läsare av både Sändaren och Dagen har säkert inte kunnat undgå att namnförslaget ”Equmeniakyrkan” debatteras friskt. En god andel av insändarna är kritiska, och flera för fram ett eget förslag. Nu är förstås inte frekvensen av insändare någon god mätare av ett förslags verkliga stöd – oftast är det just de som är negativa till något som bemödar sig att skriva… Men lite intressant är det ändå.

Ett namnförslag som återkommer ofta är Förbundskyrkan. Och det är inget dåligt förslag alls. I engelsk översättning blir det dock ”Covenant Church”, vilket krockar med nuvarande Missionskyrkans internationella namn. Men det finns ingen regel som säger att man inte kan ha olika namn på svenska och engelska – Evangeliska Frikyrkan heter till exempel ”Interact” utomlands. Det är inte min idé från början, men ett tänkbart ”utrikiskt” namn skulle kunna vara ”Uniting Church”. Tanken med att använda just ”Uniting” är att det är en process – vi är inte ”united” (dvs färdiga), utan på väg mot en större enhet.

Så… Förbundskyrkan/Uniting Church skulle absolut kunna funka. Men vi får helt enkelt se vad bildarmötet kommer fram till. GF-styrelsen presenterar sitt förslag, och sen är ordet fritt. I det samtalet gissar jag att det kommer föras fram ett par alternativ till styrelsens förslag – ”Förbundskyrkan” kommer säkert upp, liksom alternativet att avvakta tills det finns ett förslag som har tillräckligt stort stöd. Möjligen kommer också någon att föra fram något av de befintliga samfundens namn som förslag. Det viktiga är att vi känner förtroende för den nya, större gemenskapens förmåga att fatta ett klokt och väl underbyggt beslut, oavsett vad beslutet blir.