Andreas Möller

Baptism och andra vardagskänslor

Kategoriarkiv: Samfundsfrågor

Att bli petad

Alltså inte avsatt, utan ”petad på” (pokad”, heter det på svengelskt facebook-språk). Jag fick en liten sådan ”poke” av Johan Arenius häromdagen, när han tipsade om min blogg men skrev att jag är lite ojämn med uppdateringar. Vilket han förstås har helt rätt i – den här hösten har jag känt behov av att prioritera lite bättre i livet, och att uppdatera bloggen hamnar tyvärr lätt lite längre ner på listan.

Hösten har också inneburit många spännande samtal och händelser – här i Karlstad börjar arbetet med ett närmande mellan baptistförsamlingen och missionsförsamlingen gå in mot skarpt läge, vilket känns både utmanande och roligt. Arbetet i kyrkostyrelsen för Gemensam Framtid känns också lite speciellt – det är inte varje dag man får vara med att forma en ny nationell kyrka!

Jag har tidigare skrivit en del om direktörsbonusar, Occupy Wall Street och politikerförmåner, och hittade en underbar animation som förklarar kopplingen (eller bristen därav) mellan monetär ersättning och arbetsresultat. Det visar sig att vårt system med belöning efter ansvar (stort ansvar = stor lön) inte alltid fungerar som vi tänkt…

Personalkonferens

För ganska precis två år sedan var jag i Norrköping på personalkonferens, och fick ett infall att jag skulle starta upp en blogg. Nu är det 2011, och jag sitter åter igen på personalkonferens, nu i Strängnäs. Temat är ”Drömmen om församlingen” och vi har fått grunna en hel del under dagen på vad församlingen är eller skulle kunna vara för oss. Just nu sitter jag på konsert med Ingemar Olsson:

20111108-202514.jpg

Dags att nominera kyrkoledare

Så gick ett par månader till av inaktivitet här på bloggen. Ni som är gamla vana läsare börjar kanske bli luttrade vid det här laget (eller har redan gett upp :)) men det lustiga är att det fortfarande trillar in nya läsare varje dag. Trots att jag haft annat för mig en längre tid. Det brukar sägas att det man gör på nätet varar för evigt, och så är det nog. Jag ser ju bland annat vilka bloggposter som besöks, och det är mycket gamla saker som folk hittar. Men lite nytt finns också att läsa, åtminstone i dag…

I dagarna går det ut brev till alla församlingar i Gemensam Framtid (landets baptist-, missions- och metodistförsamlingar, för den som undrar) med bland annat information om vilka som kvarstår till förfogande för att finnas med i samtalet kring kyrkoledare för Gemensam Framtid.

Både Dagen och Sändaren har – i varierande grad – lyckats röra till det där en smula. Dagen skriver:

 Sju män och två kvinnor finns kvar efter att kyrkostyrelsen bantat ner antalet kandidater till ny samfundsledare.

Vilket är bara delvis sant. Antalet stämmer, men kyrkostyrelsen har inte gjort något urval – av de som ursprungligen nominerades är det helt enkelt dessa nio som sagt sig fortfarande vilja vara med i samtalet.

Sändaren rapporterar å sin sida att

I dagarna får GF-församlingarna ett brev där nio personer nomineras som möjlig kyrkoledare.

Nu kanske jag ägnar mig åt hårklyverier här, men av den ingressen kan man lätt få intrycket av att det är kyrkostyrelsen som nominerar dessa kandidater. Så är förstås inte heller fallet – det är församlingarna som nominerar kandidater, och det kan de fortsätta göra fram till 16 november.

I artiklarna noteras också att ingen av de nio kommer från Baptistsamfundet. Och det skulle förstås kunna vara en brist. Fast samtidigt tänker jag att det viktigaste är att det blir en person som på ett bra sätt kan både representera och utmana oss alla – oavsett vilka rötter hon/han har.

Summering av konferensen

Skulle velat skriva något redan under lördagens historiska händelser, men var för upptagen med att bara vara där och delta… Men nu ska jag försöka mig på att summera konferenshelgen. Det blir ur SB-perspektiv, förutom lördagen som vi förstås delade alla tre. Du som vill se några av förhandlingarna eller samlingarna kan kolla in SB:s Bambuser-kanal.

Torsdag och fredag spenderade vi i Rissnekyrkan, och det märktes genast att det låg en spänning i luften. Dels en förväntan inför de historiska beslut som låg framför oss, och dels inför den debatt som skulle föregå dom. Vi visste att det fanns röster – kanske inte så många, men definitivt starka – som ville något annat. Skulle vi klara att hålla ett gott samtalsklimat?

Jag upplever att vi på det hela taget lyckades i det. Jag hade själv förmånen att få samtala med några av de som ville se SB gå en annan väg, och vill här passa på att tacka er för de goda samtalen! Det var också gott att vi valde att ta beslutet med 2/3-majoritet (den här sortens beslut ska ändå inte tas med 51% ja), och att vi räknade och redovisade alla röster. En del ombud hade uppdrag från sina församlingar att rösta nej eller lägga ner sina röster, och det är viktigt att det får synas i protokollet. Som jag skrev i fredags så blev resultatet att vi med 92% ja-röster beslöt att gå in i en Gemensam Framtid tillsammans med metodister och missionare.

På fredagkvällen hade jag förmånen att få vara en del av en historisk baptistkavalkad-kväll på ”här är ditt liv-tema”. Jag och Thomas Forslin samtalade om inre spänningar i baptismen, både i historiskt perspektiv och i nutid. Det kändes som ett viktigt inslag i kvällen, och blev ett riktigt trevligt samtal – tack Thomas (och Johan Nilsson, som ställde frågorna)!

 Lördagens bildarmöte (förmiddag, eftermiddag) blev lååångt, men ändå på något sätt aldrig långtråkigt. Och presidiets ordförande Kjell-Arne Ottosson lyckades guida oss igenom alla förhandlingar, yrkanden och beslut på ett fantastiskt sätt. Det hände flera gånger att jag själv satt och funderade ”hur i hela friden ska vi kunna få till en bra propositionsordning på detta?”, och innan jag tänkt meningen färdigt hade Kjell-Arne ett förslag klart… 🙂

Efter det historiska principbeslutet (vi hade ju redan ja från respektive konferens) att bilda ny kyrka tillsammans, samtalade vi om Teologisk grund och förslaget till stadgar. Några av de saker som kom upp i det samtalet ämnar jag återkomma till längre fram, men eftersom bildarmötet hade beslutat att inte i sittande möte göra ändringar i grunddokumenten (eftersom det var just de texterna som legat till grund för de tre konferensbesluten) gör jag inte mer här än att notera att de antogs av mötet. Kommentarer, ändringsyrkanden mm togs till protokollet för vidare bearbetning av kyrkostyrelsen.

I samtalet om namnfrågan klarnade huvudspåret mycket snabbare än jag hade trott. Det känns som om ”varumärkesspåret” (att vi ska anta ett slags varumärkesnamn som vi sedan ‘fyller med innehåll’) är uttömt, och vi har nu fått andrum att se vad innehållet blir innan vi sätter namn på det. Mötet beslöt alltså med stor majoritet att skjuta fram namnbeslutet till senast 2014. Sedan uppstod en intressant situation, där vi skulle välja vilket arbetsnamn vi ville använda under tiden. Jag förstod inte riktigt frågeställningen, om jag ska vara ärlig – jag har alltid tänkt att ”Gemensam Framtid” och ”GF-kyrkan” är samma sak. Men jag fick förklarat för mig av några ombud att dom tyckte det var viktigt att även arbetsnamnet innehöll ordet ”-kyrkan”, och så kan man förstås tänka. För egen del kommer jag inte klandra den som säger ”GF-kyrkan” framöver 🙂 och en variant är att man lägger till en slags positioneringsfras (”Gemensam Framtid – hela livets kyrka” eller något ditåt) under tiden vi funderar. Men det får den nyvalda styrelsen grubbla på.

Vi valde enhälligt Ann-Sofie Lasell, Gävle, till ordförande, vilket kändes gott. Hon är en god kraft, som jag tror kommer kunna ge styrelsearbetet god och tydlig riktning. Utöver det hade valberedningen förberett 14 kandidater som både skulle representera olika kompetenser och ge god igenkänning i församlingarna. Man hade också valt att detta första år gå fram med en rak lista (lika många kandidater som styrelseplatser), för att vi inte skulle råka tappa bort någon dimension. Det är mänskligt att man röstar på de man känner igen, och ännu känner vi inte varandra tillräckligt väl. Valberedningen hade också försökt fördela kandidaterna på mandatperioderna (3, 2 eller 1 år), för att vi inte om ett år ska råka tappa bort alla styrelseledamöter med rötter i ett och samma samfund. Detta kan förstås verka som sandlåderättvisa, men jag menar att det handlar just om igenkänning – att alla församlingar ska kunna känna sig representerade i styrelsen. Det kommer förstås även kommande valberedningar behöva tänka på ett bra tag framöver – det kommer ta några år innan vi känner varandra tillräckligt väl för att helt lägga det perspektivet åt sidan.

Efter bildarmötet fick jag promenera till Missionsstyrelsens middag med de som skulle ordineras i söndagens förmiddagsgudstjänst. Eftersom mötet drog ut på tiden, hann jag precis till avslutningen av middagen… men jag hann i alla händelser hälsa på Skårekyrkans nya pastor, som i sann ekumenisk anda ordinerades i SB men kommer arbeta i en missionsförsamling.

I söndagens ordinationsgudstjänst i Norrmalmskyrkan fick vi sända ut fem nya pastorer (som direkt fick inleda sin tjänst med att tjänstgöra som nattvardstjänare) och ta emot två pastorer från annat samfund som nu ingår i vår pastorskår.

Jag kan inte undgå att jämföra med bilden från förra årets ordinationsakt, där kandidaterna stod med ryggen mot församlingen. I min värld finns det inget vettigt skäl att på det sättet stänga ute församlingen (församlingarnas ombud, som ju i grunden är de som ger pastorerna sitt uppdrag)… Du hittar bilden här.

I eftermiddagens avslutande förhandlingspass fick vi bekräfta beslutet att bilda Gemensam Framtid, anta rambudget, välja nya missionsstyrelseledamöter, avtacka avgående ledamöter och förlänga missionsföreståndare Karin Wiborns mandatperiod (som annars skulle gått ut just i år). I processen med att föra över verksamheter, personal osv från SB till Gemensam Framtid behövs förstås Karin mer än någonsin!

Som sagt – det var en spännande helg och ett gott avstamp inför framtiden! Jag återkommer i en del frågor som kom upp under samtalet kring ”Teologisk grund”, men nu ska jag vila inför veckan som ligger framför 🙂

3 x ja!

Så har alla tre bildarsamfunden sagt ja i sina konferenser. Hos oss (baptisterna, om nu någon missat det) blev det 92% ja. Det känns som ett starkt mandat att gå vidare på.

Fortsättning följer 🙂

Var det så länge sedan?

Sitter på konferens, just nu i Rissnekyrkans relativt svala källare. PA Sahlberg (ibland med titeln ”metodistnestor”) ger en utifrånbild av baptismen, och det är alltid nyttigt att bli genomlyst av någon annan.

Men rubriken handlar förstås inte om PA, utan mer om den fascination man kan känna när man inser att tiden rusat iväg. Man blinkade, och sen blev den spirande våren plötsligt sommarvärme, svett och alldeles för varma kläder… 🙂

Inget val av kyrkoledare 2011

Nu rapporteras (gemensamframtid.se, Sändaren, Dagen) att GF-styrelsen inte avser gå fram i bildarmötet med ett förslag på ledare för det nya gemensamma kyrkosamfundet. Istället tänker man sig att den kommande styrelsen får utse en ledningsgrupp som under det första året ansvarar för övergångsprocessen, och att val av kyrkoledare hålls i konferensen 2012.

På ett sätt kan det förstås ses som ett misslyckande – om tanken var att den nya gemensamma kyrkan skulle kunna rulla igång 1 januari 2012, blir det svårt att realisera utan en ledare. Men å andra sidan är det också ganska rimligt, med tanke på hur processen sett ut. GF-styrelsen valde tidigt att lägga sitt krut på nyskapande – strategier och prioriterade nysatsningar – medan frågan om hur vi bäst förbereder överflyttning av samfundens befintliga verksamheter lades lite åt sidan. Samtidigt har församlingarna – dels via sina remissvar, men även i mer direkta möten – gett signaler om att de vill kunna känna igen sig även i den nya gemenskapen. Det har gjort att åtminstone jag kommit att se det första året som den period så vi sätter full fart med överföringsplaner, snarare än lanserar en massa nya grepp. Och då behövs i första hand ett gott och fungerande nätverk mellan de tre bildarsamfunden, och en ledningsgrupp av folk som är väl insatta i både processen och de tre samfunden kan då fungera väl så bra som en kyrkoledare.

Sen kan man förstås resonera som Sigfrid Deminger gör i senaste Sändaren, att man borde skjuta upp hela frågan om att säga ja eller nej till att bilda den nya kyrkan. Fast det tror jag vore att dra saken allt för långt. Vi är flera som sagt att de saker som skapar identitet utåt (till exempel kyrkans namn) bör komma först efter att den nya kyrkan ”satt” sig och fått tydligare konturer, och jag tror det är klokt. Istället för att först bestämma sig för ett varumärke som vi sedan ska ”fylla med innehåll”, tänker jag mig att vi först ser till att bli något, och sedan sätter ett varumärke som passar in på det. Det vi ska skjuta upp – förutsatt att vi väljer att skjuta upp frågan om kyrkoledare – är i så fall identitetsmarkörerna; kyrkoledare och namn på kyrkan. Men vi måste kunna säga ja eller nej till själva projektet innan vi börjar flytta personal, verksamheter osv.

Mer namndiskussion

Läsare av både Sändaren och Dagen har säkert inte kunnat undgå att namnförslaget ”Equmeniakyrkan” debatteras friskt. En god andel av insändarna är kritiska, och flera för fram ett eget förslag. Nu är förstås inte frekvensen av insändare någon god mätare av ett förslags verkliga stöd – oftast är det just de som är negativa till något som bemödar sig att skriva… Men lite intressant är det ändå.

Ett namnförslag som återkommer ofta är Förbundskyrkan. Och det är inget dåligt förslag alls. I engelsk översättning blir det dock ”Covenant Church”, vilket krockar med nuvarande Missionskyrkans internationella namn. Men det finns ingen regel som säger att man inte kan ha olika namn på svenska och engelska – Evangeliska Frikyrkan heter till exempel ”Interact” utomlands. Det är inte min idé från början, men ett tänkbart ”utrikiskt” namn skulle kunna vara ”Uniting Church”. Tanken med att använda just ”Uniting” är att det är en process – vi är inte ”united” (dvs färdiga), utan på väg mot en större enhet.

Så… Förbundskyrkan/Uniting Church skulle absolut kunna funka. Men vi får helt enkelt se vad bildarmötet kommer fram till. GF-styrelsen presenterar sitt förslag, och sen är ordet fritt. I det samtalet gissar jag att det kommer föras fram ett par alternativ till styrelsens förslag – ”Förbundskyrkan” kommer säkert upp, liksom alternativet att avvakta tills det finns ett förslag som har tillräckligt stort stöd. Möjligen kommer också någon att föra fram något av de befintliga samfundens namn som förslag. Det viktiga är att vi känner förtroende för den nya, större gemenskapens förmåga att fatta ett klokt och väl underbyggt beslut, oavsett vad beslutet blir.

Långhelg och tandvärk

Det blev en riktig mastodonthelg ute på Lidingö… Jag anlände torsdag eftermiddag för sammanträde med Baptistsamfundets missionsstyrelse, och under fredag – lördag hölls gemensamma förhandlingar med styrelserna för Metodistkyrkan, Missionskyrkan och Baptistsamfundet, parallellt med enskilda överläggningar. För vår del gällde det bland annat att skriva färdigt våra förslag till SB-konferensen, och eftersom texter osv i många delar behöver sammanfalla med motsvarande beslut i de andra två konferenserna, såväl som i det konstituerande bildarmötet, blev det mycket pusslande innan allt var på plats. Men vi lyckades, vilket känns gott.

Dagen rapporterar att ”flera frågetecken kvarstår”, och det stämmer förstås. Allt är inte klart ännu. Men de dokument som ska ligga till grund för respektive konferens beslut om vi ska bilda det nya kyrkosamfundet eller ej (Teologisk grund och förslag till stadgar) är färdigjusterade, liksom beslutsordningen (vilka beslut som tas var), och det var det viktiga för helgens samling. Frågan om vem som ska vara det nya kyrkosamfundets första ledare ligger däremot inte i samfundskonferenserna utan i bildarmötet, så det är också där namnet ska presenteras, diskuteras och beslutas. Samma sak med namnet på kyrkosamfundet – den frågan ligger också i bildarmötet. GF-styrelsen har uppdraget att förbereda ett namnförslag till det mötet, och där får sedan församlingsombuden diskutera, lägga egna förslag och slutligen fatta beslut. Det viktiga nu är att vi känner förtroende för varandra och processen – först beslutar vi (var för sig) att bilda något nytt, och sedan låter vi det nya större gemenskapen forma sig själv.

Väl hemkommen till Värmland väntade gudstjänst hemma i församlingen, innan långhelgen kunde avslutas hemma på soffan. Typiskt nog lyckades jag bita sönder en tand på söndagkvällen, så gårdagens förmiddag spenderades i tandläkarstolen…  Resten av måndagen minns jag inte så mycket av 🙂 Lösningen på mitt tandproblem blev att helt enkelt rycka ut eländet, något som tydligen krävde mer avancerade operationer, så det blir först vid nästa besök som tandläkaren får ta fram hovtången…

Equmeniakyrkan?

I dagarna gick GF-styrelsen ut med ett pressmeddelande där man presenterade sitt namnförslag inför de tre samfundens (SB, SMK, MK) gemensamma styrelsemöte nästa vecka. Artiklar finns i både Sändaren, Dagen och Kyrkans Tidning.

Det är rätt viktigt att inte blanda samman ett konstruerat varumärkesord med kyrkliga kärnvärden. Enbart ”equmenia” hade kunnat fungera, just eftersom det är ett konstruerat varumärkesord. Det anknyter till saker, men betyder inget i sig. Hade man då lagt till en postioneringsfras (”equmenia – hela livets kyrka” eller liknande) till det, skulle det ha kunnat fungera. Det finns gott om liknande exempel: Diakonia, Sensus, Bilda mfl.

Nu har man emellertid lagt till slutledet ”-kyrkan”, och då förändras kraven rätt rejält. Om vi ska heta ”-kyrkan”, måste första delen faktiskt vara något man kan göra eller vara på riktigt. ”Baptist” och ”Metodist” kan man vara, ”Mission” kan man göra, ”Enhet” kan man ha (eller sträva efter) och ett ”Förbund” är något man kan leva i. Man kan förvisso också vara ”ekumenisk”, men knappast ”equmenia”.

Så vilka kommer vi att vara, och vad kommer vi göra? Det måste vara huvudfrågan i en namndiskussion, och svaret vet vi inte ännu. Den nya gemenskapen har ju inte bildats ännu, än mindre stakat ut sin egen riktning. I Kyrkans Tidning säger GF-styrelsens ordförande så här:

Vi hade velat ha ett namn som säger vad kyrkan står för – men det namnet har vi inte hittat.

Då är det kanske läge att avvakta lite? Jag har själv, som många andra, sagt att vi borde vänta tills vi vet mer om vad vi blivit, innan vi skaffar oss ett slutgiltigt namn. Tills dess kunde ”Gemensam Framtid” få duga gott. Jag ser inget i detta namnförslag som talar för motsatsen. Vad tycker du?

Insändare…

Lite lågtrafik här på bloggen ett tag… men i veckans Sändaren hittade jag Thomas Forslins analys av den beslutsprocess som publicerades på Gemensam Framtids hemsida härom veckan, och jag måste säga att han har helt rätt i sak. Jag kan bara se två sätt att bilda GF på. Antingen

  • genom att ett gemensamt beslut fattas i konferensen, varpå vi tillsammans konstituerar oss (dvs väljer styrelse, antar stadgar osv) på bildarmötet, eller
  • genom att enskilda församlingar bildar GF på bildarmötet. Då sker det i hög grad fristående från de tre samfunden, vars konferenser endast uttalat en rekommendation till församlingarna att bilda GF. Självklart kan då bara de församlingar som deltagit i bildandet eller senare sökt inträde räknas som medlemmar.

Den tidigare modellen pläderade SB:s ledning för i Sändaren 23/2010, medan den modell som presenterats på GF-hemsidan och i brev till församlingarna är något slags mellanting – man menar att det är församlingar som bildar GF på bildarmötet (konferenserna rekommenderar bara församlingarna att bilda GF), men när det väl är gjort ”anses” alla som blev kallade till mötet vara medlemmar. Den modellen fungerar förstås inte, och det har Thomas helt rätt i.

Så här tänker jag: 2009 antog vi en avsiktsförklaring om att bilda ett gemensamt kyrkosamfund tillsammans med Svenska Missionskyrkan och Metodistkyrkan i Sverige. Alla tre samfunden antog samma text med majoritetsbeslut i sina konferenser, och i SB:s fall förstod jag det som ett uttryck för landets baptistförsamlingars samfällda mening om hur vi skulle hantera vårt gemensamma riksarbete. Om vi nu ska gå vidare och fullfölja avsikten – vilket jag tycker vi ska – ska vi förstås göra det som samfund, precis som avsiktsförklaringen säger.

Det som fattas

I veckans Sändaren skriver David Axelsson en insändare om arbetet med att söka en ledare för Gemensam Framtid, där han noterar att det i kravprofilen nästan helt saknas referenser till att ledarskapet ska vara rotat i Guds ord, söker den Helige Andens ledning osv. David avslutar med att ställa sig frågan ”vart tog Jesus vägen?”. Det är en viktig fråga, även om jag nog tror att svaret inte är mer komplicerat än att det är saker vi tar för givet. Jag tror inte att det är saker som GF-styrelsen tycker är oviktiga i uppdraget som samfundsledare, utan mer att det är underförstått.

Jag tycker på ett sätt att det är – och ska vara – så självklart att våra pastorer är rotade Guds ord och Ande att det vi behöver arbeta särskilt med i en kravprofil för uppdraget att vara samfundsledare är de egenskaper som är specifika för just det uppdraget. Samtidigt inser jag att David har rätt – vi gör oss själva en otjänst om vi tar Guds ledning för givet. Vi behöver ständigt – som individer, församlingar och samfund – hålla det samtalet levande hos oss. Vad vill Gud med mitt liv? Med vår församling? Med vårt samfund?

Förr i tiden kunde man ofta läsa i församlingsmötesprotokollen att ”Vi och den Helige Ande har beslutat att…”. Kanske är det dags att tydligare lyfta fram det tänket?

Om vinterkonferensen

Magnus Kronberg skrev nyss ett mycket bra blogginlägg apropå Vinterkonferensen som nu pågår i Stockholm. Jag yttrade mig själv i Sändaren förra gången det begav sig, och fick så mycket kritik för det att jag nog hade tänkt knipa igen denna gång. Men jag tycker fortfarande det är uppåt väggarna att vi – som predikar omsorg om de små och svaga – ska mötas till konferens på ett lyxhotell… Det är något som skaver där.

Och Magnus har helt rätt – jag får lön från min arbetsgivare, och behöver inte ”unnas” några dagar på hotell för att jag förtjänat det. Visst hade det varit trevligt att få träffa kollegor, vänner och gamla studiekamrater, men i mitt hjärta känns det yttre sammanhanget så fel att det inte hade känts bra ändå.

Per Westblom skrev en bra liten kommentar om detta på vinterkonferensens blogg, även om jag för min del nog vill mena att det enda sättet att protestera mot tingens ordning är att helt enkelt inte anmäla sig. Så länge vi anmäler oss till konferensen, säger vi med våra handlingar att det är rätt – oavsett om vi med vår mun säger något annat…

Tankar om ”Teologisk grund för GF”

Jag utlovade ju några tankar om det senaste utkastet till ”Teologisk grund för GF-kyrkan” – det som i remissen kallades ”Gemensam grund”, alltså. Har du ännu inte läst det, ladda ner det som pdf här.

Gemensamma ordningar och lokala tillämpningar

Först och främst vill jag säga att detta är ett rejält steg framåt jämfört med remisstexten. Jag noterar bland annat en ambition att i större grad skilja mellan det som hanteras centralt (det arbete vi – som gemenskap av församlingar – har tillsammans) och det som hanteras lokalt. Jämfört med remisstexten stannar det här utkastet oftare vid att reglera det gemensamma arbetet, medan församlingarnas tillämpningar förutsätts ske på lokalplanet. Det är helt enkelt mindre detaljstyrning – något ni som följt mina tankar nog kan gissa att jag uppskattar. Nyckelfrasen finns i punkt 12:

Församlingen är självständig och ansvarig för sin egen verksamhet samtidigt som den är en del av GF-kyrkan.

Ett exempel är i avsnittet om den ordinerade (särskilda) tjänsten (punkt 32-36 i dokumentet). Där tydliggörs pastorers och diakoners olika tystnadslöften, där regleras hur pastorer från annat samfund tas emot i GF:s pastorskår, och där framgår att ordination till pastor eller diakon ger behörighet till tjänst i församlingarna. Så långt alltså gemensamma angelägenheter. Frågan om församlingar kan välja pastor fritt, eller om dom har att välja mellan pastorer ordinerade i GF eller närliggande samfund, finns inte reglerad här. Utgångspunkten är förstås att vi i första hand vill använda de pastorer vi gemensamt utbildat och gett uppdrag, men det är en fråga för den lokala församlingens tillämpning, vilket jag tycker är gott. Bra!

Medlemskap

Ett annat exempel är ”förberedande medlemskap för barn” (punkt 14). Det är något den lokala församlingen kan besluta om att tillämpa, som ett sätt att på föräldrarnas önskemål tydliggöra församlingens omsorg om de barn som döps/välsignas i gemenskapen. Utformningen sker lokalt, och i kommentarerna till denna punkt (sid 9) noteras följande:

Formerna för förberedande medlemskap blir i GF-kyrkan en fråga för varje församling. Då en familj flyttar från sådan församling får mottagande församling finna en lämplig form för att respektera det förberedande medlemskapet och ta över ansvaret för att den unge tillfrågas och erbjuds medlemskap.

Än en gång ser vi att uppdelningen mellan det vi beslutar om gemensamt och det som den lokala församlingen hanterar fungerar. Bra!

Jag har egentligen bara en synpunkt när det gäller medlemskapsfrågorna, och det är ett ställe där det blir inkonsekvent. I punkt 13 noteras att det grundläggande medlemsbegreppet är dop och bekännelse som en enhet. Dopet kan ha skett för länge sedan eller alldeles nyss, men båda två tillsammans är medlemsgrunden. Det är således grundhållningen, men den församling som så vill har också möjlighet att välkomna medlem ”i väntan på dop” (dvs enbart på bekännelse). Jag vet att det är många missionsförsamlingar som velat ha kvar den möjligheten, och jag har inga problem med att den lokala församlingen själv får fatta beslut om vilka som ska vara medlemmar där. Men då funkar inte längre slutklämmen i punkt 13, som anger att ”medlemskap i en församling har giltighet i hela GF-kyrkan”. Vi kan inte samtidigt öppna för olika medlemsbegrepp i olika församlingar (några kommer att tillämpa möjligheten att välkomna medlemmar ”i väntan på dop”, och andra inte), och sedan säga att det ska gälla i alla församlingar. Då minskar vi komponenten ”församlingen är självständig” allt för mycket, till förmån för ”den är en del av GF-kyrkan”.

Lösningen är enkel: tillämpa samma förhållningssätt här som när det gäller förberedande medlemskap. Det vill säga: ”Då medlem som i en församling intagits i väntan på dop flyttar, får mottagande församling finna en lämplig form för att respektera det medlemskapet.” Det allra troligaste är att den mottagande församlingen med glädje tar emot också denna medlem – så skulle med största säkerhet ske här i Baptistkyrkan i Karlstad – men då är det församlingens eget beslut!

Heliga handlingar – dop och nattvard

Det som i remissen kallades ”sakrament” ryms nu inom avsnittet ”Församlingens kraftkällor” och benämns ”Heliga handlingar” (punkt 22-26). Redan där blir jag positivt inställd – det var många som reagerade på den ganska tydligt sakramentala synen som fanns i remissen, och det har fått genomslag i texten. Jag noterar än en gång samma strävan efter att beskriva våra gemensamma ordningar, utan att skriva församlingarna på näsan eller detaljstyra den lokala tillämpningen. Texterna beskriver vad dop och nattvard är, men lämnar i övrigt tillämpningarna (till exempel ordningarna för vem som har förtroende att dela nattvard osv) åt den lokala gemenskapen.

Jag tycker fortfarande stycket om nattvard bär på ett språk som här och där är onödigt högkyrkligt. Men det gör inget, eftersom texten inte samtidigt gör anspråk på att reglera den lokala församlingens tillämpning.  Mycket bra!

Så något om namnfrågan…

Jag har tidigare angett att jag svängt i namnfrågan, och det gäller fortfarande. Jag inser att vi än så länge har allt för olika sätt att använda tex begreppet ”kyrka”, att det vore dumt att nu forcera fram ett namn. I mina ögon är inget av de fem namnförslag som presenterats tillräckligt goda, och flera av dom känns mer som namn på en lokal församlings kyrkobyggnad, än ett rikstäckande samfund. Jag inser att det är den baptistiska traditionen (där samfundet inte är en ”kyrka” i den meningen) som talar där, men just den insikten gör att jag tror det vore gott att vänta med namnet tills vi hunnit bygga lite fler gemensamma traditioner. Vi gör nog gott att – återigen – snegla på EFK här. Där valde man att behålla arbetsnamnet (Nybygget – Kristen samverkan, för den som minns) ett tag, tills ett mer sjävklart namn hunnit framträda. Vi kan gott göra likadant, och helt enkelt kalla oss ”Gemensam framtid” ett tag. När vi kommit lite längre in i den gemensamma framtiden, kommer säkert ett namn framträda som vi alla lättare kan ta till oss.

Ännu mer samfundsnamn

När nu GF-styrelsen lagt fram fem namnförslag, kommer förstås reaktioner som ett brev på posten. En reaktion är förstås varför inte det eller det förslaget fanns med. På GF-bloggen har man nu listat alla de namnförslag som funnits med i styrelsens bearbetning, och det kändes inte som någon jätteinspirerande läsning. De flesta låter för mig som utmärkta namn på lokala kyrkobyggnader…

Och just där tror jag vi har en del av knuten. Vi har så svårt att tala om (och enas om) ett namn, just för att vi har så olika sätt att använda ordet ”kyrka”. Vi är ännu tre olika samfund (se där!) med väldigt olika tradition i just den frågan. Kanske borde vi därför vänta med namnet tills vi hunnit bygga några gemensamma traditioner? Jag tänker på hur ÖM och HF/FB kallade sig ”Nybygget – Kristen samverkan” under en längre tid, tills man landade i ett namn som kändes självklart.

Och ju mer jag tänker på det… ”Gemensam Framtid” är rätt bra, också som underskrift till den lokala församlingens namn. Trots allt vill vi ju bjuda in människor till en sådan, även på det lokala planet.