Andreas Möller

Baptism och andra vardagskänslor

Tag Arkiv: svensk baptisthistoria

Svensk baptisthistoria, del 4

Så har vi kommit fram till den fjärde (och sista?) delen i serien om de tidiga svenska baptisterna. Denna gång kommer vi fokusera på ett par uttalanden från två ledande baptister, samt titta närmare på beslutet att bilda Svenska Baptistsamfundet (även om det inte hette så).

Anders Wiberg om baptisters särart

Vid den åttonde konferensen 1878 höll Anders Wiberg ett välkomsttal, där han lade ut texten om vad som skiljer baptister från andra kristna samfund och kyrkor. I jubileumsboken citeras bl.a följande bit:

Det är vår egendomlighet såsom baptister att endast den fria övertygelsen och kärleken sammanbinda oss som ett samfund. Katolska kyrkan har sin påve, den lutherska kyrkan konungen, andra samfund ha beslutande kyrkomöten, som regera dem. Vi ha endast kärleken, som tvingar oss, och sanningen. Någon har yttrat, att baptistförsamlingarna likna dropparna i havet, de sammansmälta sig själva. Andra sammanfösta, baptisterna sammansmälta.

Igen tycker jag mig ana en linje från Anders Wibergs dagar ända fram till vår tids missionsstyrelse och missionsföreståndare. Om du frågar mig, tycker jag Karin Wiborn och Lars Dalesjö mfl förvaltar Wibergs arv mycket väl. Men det har gått 130 år sedan den åttonde konferensen, och att vara trogen sina förfäders intention och ideal kan ibland – eftersom tiden och omvärlden förändras – betyda att man gör saker de inte skulle gjort. Det visste redan de tidiga baptisterna…

Adolf Drake om reformer

I den elfte allmänna konferensen 1887 lade överste Broady fram ett förslag om att bilda en förening vid namn Svenska Baptistsamfundet. Frågan om en gemensam missionsförening togs upp redan 1869, men vann uppenbarligen inte gehör då (jubileumsboken nämner endast att frågan varit på dagordningen, men refererar inte någon diskussion eller något beslut). Möjligen beslöts att ”tiden ännu inte var inne”, som man ofta uttryckte sig. Men nu togs frågan som sagt upp igen, och förslaget diskuterades ”livligt men broderligt” (som jubileumsboken uttrycker det). Flera ombud uppfattade Broadys förslag som att samfundet skulle ersätta konferenserna, och ett ändringsförslag lades, där det slogs fast att verksamheten förvisso behövde organiseras bättre, men att konferenserna ändå måtte fortsätta. Adolf Drake (lärare vid Betelseminariet och redaktör för Veckoposten – föregångaren till vår tids Sändaren) talade för reformer med följande ord:

Vi böra ej så hårt fasthålla vid det gamla, att vi där bliva alldeles stillastående, t. o. m. om det ej motsvarar våra behov, så att vi förgäta taga nya initiativ till det bättre.

Vi får inte fastna i gamla hjulspår, utan måste ständigt utvecklas och föra budskapet till en ny tid… Det låter som en god programförklaring även för dagens baptister!

Sällskapet Svenska Baptistmissionen

I den tolfte konferensen 1889 fattades så beslut om att bilda ett sällskap för att organisera den inre missionen (arbetet i Sverige). Överste Broady – som lade förslaget i 1887 års konferens – framhöll att ”med förslaget icke avsågs att upphäva konferensen, utan att blott stärka vår enhet för missionen. Ej heller avsåg det att på något sätt inkräkta på församlingars eller förutvarande föreningars verksamhet eller självständighet, utan blott en närmare sammanslutning församlingar emellan.”

Återigen finns här betoningen på församlingens frihet, som är så tydlig i samfundets historia. ”Svenska Baptistsamfundet” blev dock inte det officiella namnet – möjligen ville man undvika intrycket av att vara ett s.k. ”dissentersamfund” (ett av staten godkänt kyrkosamfund, som det var möjligt att lämna Svenska kyrkan för medlemskap i). Redan i sällskapets stadgar förekommer dock begreppet ”Svenska baptistsamfundet”, och framåt 1800-talets slut verkar det ha blivit legio. Men ännu långt in på 1900-talet hette samfundet formellt ”Sällskapet Svenska Baptistmissionen”, och något dissentersamfund blev man aldrig – man fortsatte istället idogt kämpa för full religionsfrihet.

Dissenterlagen infördes 1860, justerades 1869 och 1873 och stod i kraft ända fram till religionsfrihetslagen 1951. Baptisterna vägrade hårdnackat bilda ett sådant samfund, eftersom man menade att staten inte ska ha någon kontroll alls över en fri gemenskap av kristna. Känns temat igen? 🙂

Det var den sista delen av mitt lilla historiesvep från de första 40 åren av svensk baptism. Men jag inser att det finns mycket kvar att berätta. Kanske återkommer jag med en liknande serie om de följande 50 åren eller så, om intresse finns. Jag rekommenderar i alla händelser varmt läsning av jubileumsboken ”Svensk Baptism 1848-1948”, så väl som ”Tro, frihet, gemenskap” – boken som trycktes till 150-årsjubiléet 1998.

Annonser

Svensk baptisthistoria, del 3

Efter nyårsfirande mm är det så dags för del 3 i serien med glimtar ur den svenska baptisthistorien. Alla uppgifter och citat är som vanligt från den bok som gavs ut till 100-årsjubiléet 1948 (”Svensk baptism 1848-1948”). I del 2 befann vi oss på den femte konferensen 1869, och vi tar vårt avstamp där även i dag:

Kvinnopredikans vara eller icke vara

Konferensen 1869 diskuterade bland annat tre bibelställen (1 Kor 1.30, Gal 5:17 och 1 Kor 14:34), och hur man utifrån dom skulle ställa sig till kvinnliga predikanter. Särskilt Paulustexten i 1 Kor 14:34 verkar ju ge vid handen att kvinnor inte ska predika i församlingen, och jag antar att konferensens fråga var ungefär den samma som vi ofta ställer oss i dag: är detta en evig sanning, eller en tidsbunden ordning specifik för den församlingen Paulus skriver till?

När det gäller konferensens beslut, sätter jubileumsbokens redaktörer rubriken ”Intet förbud mot kvinnopredikan”. Referatet är dock lite mer obestämt – man rapporterar att ”när det gäller kvinnans rätt att yttra sig i församlingen tycktes åsikterna i allmänhet vara obestämda. Dock uttalades, att kvinnan ej må intaga mannens ställning.” Vad nu det betyder… Men man får nog ändå ge konferensen lite credit här. Det var 1869, trots allt, och bara det faktum att man tog upp frågan – och inte sa blankt nej – bör ha varit ett stort steg framåt.

Gemensam tillsyn

Den tionde konferensen 1884 diskuterade bildandet av ett sällskap för baptisternas mission i utlandet, och kom fram till att tiden nu var inne för ett sådant. En annan fråga som dryftades formulerades så här:

Är något för distriktsföreningar eller konferens att göra med avseende på övervakande av predikanternas lärosätt?

Många av de tidiga baptisterna blev lagförda eller till och med landsförvisade för sin tros skull, och det hade inte på något sätt upphört på 1880-talet. 1881 dömdes tex baptistpredikanten C.V. Palmblad i Skövde till dagsböter för att ha brutit mot kyrkorådets förbud för honom att predika. För en gemenskap som brutit sig fri från ett sammanhang där det fanns en fastslagen officiell lära, med sanktionssystem för oliktänkande, är förstås frågan om någon sorts tillsyn inte enkel. Konferensen gjorde dock efter relativt kort diskussion följande uttalande:

Konferensen rekommenderar, att distriktsföreningarna oftare än hittills och mera allmänt föranstalta predikantmöten inom sina distrikt, på det att de predikande bröderna måtte vid dessa möten kunna få tillfälle att noggrannare lära känna varandras uppfattningar om bibelns sanningar och när sådant tarvas rätta varandra med ledning av Guds ord.

Alltså – här fanns rum för olika uppfattningar om hur bibeln ska tolkas! Ibland blir det dock galet, och då inträder den kollegiala tillsynen. Det är med andra ord vid pastorsmöten och konferenser baptisternas väg stakas ut, och ofta (men inte alltid) blir beslutet att låta mångfalden råda.

Ingen lärobok – endast Bibeln!

Konferensen 1884 diskuterade också om man borde sammanställa en lärobok i kristendomskunskap för barnen, och samtalet pågick under två sessioner. Många var för förslaget, medan andra var klart emot. Konferensen enades om följande uttalande:

Konferensen förordar ej någon lärobok som skulle delvis ersätta eller uttränga bruket av bibeln, utan blott en kort anvisning eller ledtråd, däri bibelställena äro sammanförda under vissa rubriker till ledning för en ordnad undervisning för barn i allmänhet och för ungdom som gått i söndagsskolan.

Ännu en underbart lång mening…! Men i korthet så ville man inte skriva någon lärobok, eftersom den med nödvändighet skulle bli ett urval. Det viktiga är att var och en själv läser bibeln, och kommer till en egen insikt. En ”bibelguide” gick bra, men inget fick tränga undan den egna läsningen av bibeln.

Jag inser att jag nog måste sätta punkt där. Men jag återkommer inom kort med del 4, där vi får vara med när ”Sällskapet Svenska Baptistmissionen” bildas, och läsa några visdomsord från Anders Wiberg mfl.

Svensk baptisthistoria, del 2

Jag tänkte fortsätta titta lite närmare på några diskussioner och konferensbeslut ur den svenska baptisthistorien. Alla uppgifter är som tidigare hämtade ur jubileumsboken ”Svensk Baptism 1848-1948”. Det finns gott om material, så jag misstänker att det kommer bli fler delar efter den här. Men en sak i taget… 🙂

Behöver församlingsföreståndaren bli ordinerad?

Den andra årskonferensen (1858) samtalade inte bara om vigslar och nattvard (som vi kunde läsa om i gårdagens inlägg), utan man hade också en livlig diskussion om rollen som församlingsföreståndare (”pastor”, om du vill). Frågan var om man behövde en särskild ordination för att få döpa eller leda nattvardsfirandet, och konferensen landade i följande lite roliga uttalande:

Alldenstund ordination icke meddelar någon särskild kvalifikation till förvaltande av evangelii stiftelser, utan endast är församlingens erkännande, att den eller den brodern uti församlingen avskiljes till denna tjänst, så är ordination icke nödvändig för att göra dopet till ett verkligt kristligt dop eller nattvarden till en Herrens åminnelsemåltid; men emedan Gud är ordningens Gud, så anser konferensen att endast den bör förvalta Kristi instiftelser, som av församlingen därtill blivit förordnad.

Dom gillade tydligen långa meningar på den tiden… 🙂 Men i korthet säger man att:

  1. Det behövs egentligen ingen särskild ordination (enligt det allmänna prästadömet är alla skickade att döpa och leda nattvard), men:
  2. Den som sköter dessa uppdrag bör ändå ha församlingens uppdrag att göra det

Det är lite intressant – här lägger man ”pastorsblivandet” helt i församlingens händer. Man hade ingen ordination eller avskiljning i konferensen – det kom långt senare, och (så klart) efter livlig diskussion – utan initiativet låg helt i församlingens händer. Om vi snabbspolar fram till nutid, kan vi se att det ser lite annorlunda ut. Vi ordinerar/avskiljer i årskonferensen, och har uppdragit åt Missionsstyrelsen att (via Församlingsrådet) undersöka kandidaternas lämplighet. Den utvecklingen startade nog redan 1861, då baptisternas tredje allmänna konferens började diskutera behovet av en pastorsutbildning. Frågan bordlades dock, och först 1866 – när man samlats till den fjärde konferensen – togs beslutet att grunda Betelseminariet. Har man inträtt på den vägen – gemensam utbildning, som så småningom leder till gemensamma kriterier för att antas som pastorskandidat – är det nog en logisk slutsats att hamna där vi är nu. Därmed inte sagt att vi inte bör fortsätta ivrigt samtala om förhållandet mellan samfund och församling – inte minst i dessa tider. Men hur gick tankarna hos de tidiga svenska baptisterna?

Konferensens roll och förhållande till församlingarna

Den femte allmänna konferensen 1869 hade en lång rad frågor på sitt bord. Bland annat samtalade man om ”en allmän Baptist-Missionsförening” och ”konferensens natur och ändamål”. Samtalen om bildandet av en gemensam missionsförening (ett slags förstadium till vår tids trossamfund) verkar dock inte ha lett fram till något beslut – det skulle dröja ytterligare 20 år innan man kom dit. Man var som synes mycket försiktig med att bilda gemensamma strukturer, antagligen för att man ville värna den frihet från den sortens styrande kyrkostruktur man kämpat så hårt för. Samtalet om ”konferensens natur och ändamål” var därför förmodligen mer centralt och avgörande än det kan verka. Efter lång diskussion enades konferensen om uttalandet att konferensen ”ej avsåge att på något sätt lagstifta för de enskilda församlingarna”.

Här ser åtminstone jag en tydlig tråd att följa – från konferensen 1858 som lät församlingarna själva avgöra nattvardsfrågan, via detta uttalande 1869 (och flera liknande uttalanden vid senare tillfällen, som vi kommer återkomma till), genom 1960-talets beslut om att låta församlingarna själva hantera frågan om dop och medlemskap – ända fram till den hållning vi finner hos 2009 års baptistledning (se tex Karin Wiborn och Lars Dalesjös debattinlägg i Dagen)! Andra håller säkert inte med, men det verkar ju vara ”par for the course” för baptister att inte vara överens om allt… 🙂

Vill passa på att önska alla bloggläsare ett Gott Nytt År – och välkommen tillbaka i det nya året, med ännu mer utdrag ur baptisthistorien!

Svensk baptisthistoria, del 1

Det är mycket prat nu om baptistisk tradition, baptismens grunddrag och vad som är ”äkta” baptism och inte. Jag tänker förstås på nätverket ”Klassisk baptism”, som verkligen satt ämnet på kartan (läs tex deras debattartikel i Dagen). Jag vill förstås inte vara sämre, och roade mig därför med att bläddra lite i jubileumsboken ”Svensk Baptism 1848-1948”, med särskilt fokus på rapporterna från konferenserna. Hur man än gör blir det förstås ett urval, och här är mitt:

Diskussion om vigslar

Vid baptistförsamlingarnas (något samfund var ännu inte bildat) andra årskonferens 1858 – tio år efter det första dopet i Frillesås – diskuterades frågan om vigslar. Vid den tiden var det bara Svenska Kyrkan (eller ”statskyrkan” som den kallades allmänt då) som förrättade vigslar i landet. Några konferensombud betraktade äktenskapets ingående som en religiös handling, och menade att man därför inte borde låta sig vigas av statskyrkans präster, som förstås inte omfattade den baptistiska tron. Andra ombud menade däremot att äktenskapets ingående var en borgerlig handling, att prästen helt enkelt skulle ses som en representant för det borgerliga samhället, och att det därför inte borde vara något problem för baptister att gifta sig kyrkligt.

Konferensens beslut fick följande formulering:

Konferensen anser, att kontrahenterna böra göra allt vad de med gott samvete kunna göra för att vinna laga kraft åt sin äktenskapsförbindelse, lämnande det för övrigt åt var och en själv att efter sitt samvete bestämma, huruvida man kan mottaga vigsel av statskyrkans präster eller icke.

Redan 1858 hade alltså tanken om individens samvetsfrihet slagit igenom så pass att konferensen naturligt använde ord som ”bör” snarare än ”skall”, och gärna lämnade åt var och en att följa sitt samvete. Frågan var dock inte slutagerad – den tredje allmänna konferensen 1861 hade den uppe en gång till, med följdfrågan om man inte borde komma överens om former för att kunna ingå äktenskap för de vars samvete förhindrade dem att vigas hos prästen. Det dröjde dock ända till den nionde konferensen (1881) innan den fick sin lösning. Året innan hade en ny lag stiftats, som öppnade för borgerlig vigsel för den som inte ville giftas i Svenska Kyrkan. Konferensen gjorde då följande uttalande:

  1. Mötet anser, att inom baptistförsamlingarna icke mer bör förekomma äktenskap utom lag.
  2. Mötet uppmanar dem, som förut blivit utom lagen gifta, att nu söka få sina äktenskap legaliserade.

Notera ordvalen – att det ”icke mer bör”, och att man ”uppmanar”. Konferensen var tydlig med sin roll – att man inte kunde styra människor, men väl uppmuntra och rekommendera. Det är samma ordval vi använder än i dag… Frågan om konferensens roll och förhållande till församlingarna återkommer jag till i kommande inlägg. Men nu går vi tillbaka till 1858…

Diskussion om nattvard

Vid konferensen 1858 fördes också ett samtal om nattvardsbordet skulle vara öppet eller slutet. Alltså, om församlingen kunde bjuda in även troende av annan bekännelse till nattvardsgemenskapen, eller om det bara skulle vara för döpta baptister. Baptisterna i England hade börjat tillämpa den ”mildare” tolkningen (med ett öppnare nattvardsbord), medan man i Tyskland och USA – och därigenom större delen av de svenska församlingarna – tillämpade den strängare hållningen att det bara skulle vara döpta baptister kring församlingens nattvardsbord.

I ”Svensk Baptism 1848-1948” sid 57 kan vi läsa om vad konferensen kom fram till:

Man kom till det beslutet, att varje församling i denna sak borde anses berättigad att handla efter bästa övertygelse utan att olikheten i praxis skulle medföra någon schism och tvedräkt.

Samvetsfrihet igen, denna gång för församlingen. Det måste varit en oerhört progressiv tanke 1858 (med tanke på att den verkar vara det än i dag), att bygga ett system där församlingarna tillåts ha olika praxis, utan att det ska behöva leda till splittringar. Och det var inte i någon liten sidofråga heller – det gällde trots allt båda två sakramenten (dop och nattvard)…

Frågan om nattvardsbordets öppenhet fortsatte dock vara en het potatis under lång tid framöver. Inte minst 1913, när Stockholms distriktsförening uteslöt Filadelfiaförsamlingen pga deras öppna hållning kring nattvarden (och i och med det sparkade igång Pingströrelsen i Sverige). Man kan förstås ana att nattvardsfrågan var ett svepskäl – det egentliga skälet var nog att man inte gillade den nya stilen Lewi Pethrus hade infört. Men om inte annat, så visade den episoden att modellen med samvetsfrihet var lätt att glömma, när det passade ens syften. Stockholms distriktsförening menade i sitt beslut att Filadelfiaförsamlingen avvikit från den ståndpunkt som samfundet ”alltifrån början intagit” – vilket alltså inte stämde! Åtminstone finns i jubileumsbokens konferensrapporter ingen notering om något annat beslut än det tidigare citerade…

Jag återkommer om någon dag med mer glimtar ur historien! 🙂 (länk här, för dig som inte befinner dig på huvudsidan och kan scrolla uppåt)