Andreas Möller

Baptism och andra vardagskänslor

Tag Arkiv: baptistsamfundet

Remissvar och anslutningsformer

Som jag skrev tidigare har remisstiden för ”gemensam framtid” gått ut, och i nuläget verkar det vara ca 370 församlingar som svarat. Det är förhoppningsvis ett brett material som nu ska gås igenom och användas som underlag för ett slutgiltigt förslag. Antalet svar väcker dock frågor – bara SMK och SB har uppåt 900 församlingar tillsammans, så det är uppenbarligen många församlingar som valt att inte svara. Det kan förstås finnas många skäl till det – några kanske upplever att de är en allt för liten grupp för att svara, eller så har man andra samfundskopplingar som man lägger mer krut på. Det är dock gissningar från min sida – en sak jag däremot har hört är att några tyckte remisstiden var för kort. För egen del kändes den fullt tillräcklig, men om det finns andra som tyckte det blev stressigt är det en viktig sak att ta med sig framöver.

Av tidsplanen för GF framgår att tanken är att det slutgiltiga förslaget ska sändas ut tillsammans med konferenshandlingarna – dvs en månad före konferensen. Det är på tok för sent, om du frågar mig! För ett konferensbeslut i juni skulle vi behöva ha förslaget senast i mars.

En annan fråga, som hittills legat lite i bakgrunden, gäller hur övergången från det gamla samfundet till det nya ska gå till. Vilka församlingar kommer vara med från start? Från samfundsexpeditionen kom häromdagen ett svar, som i korthet gick ut på att alla församlingar som i dag är anslutna till Svenska baptistsamfundet automatiskt följer med till GF, om församlingarna tillsammans (i konferensen) beslutar att ska bilda ett nytt samfund. Den församling som inte vill tillhöra GF får därmed begära utträde.

Men är inte det ett slags tvångsanslutning? Jo, så kan man absolut se det. Samtidigt så kan jag inte se att en sådan automatisk anslutning kan vara något annat än en övergångslösning. På sikt måste ju alla församlingar ändra i sina stadgar, så att det där framgår att man är ansluten till GF istället för Svenska Baptistsamfundet. Jag tänker mig att vi helt enkelt bestämmer en övergångsperiod – förslagsvis under ett eller två år efter bildandet av det nya samfundet – under vilken alla församlingar som fortsatt vill tillhöra GF gör de stadgeändringar som behövs.

Nå, det var en tanke i alla fall. Antar att vi får återkomma i frågan – det är en av de saker som behöver redas ut och förklaras ordentligt för församlingarna i det slutgiltiga förslag som förhoppningsvis kommer någon gång tidigt i vår.

Annonser

Inget avtal mellan Baptistsamfundet och Svenska kyrkan

Nu rapporterar Dagen att samtalen om ett samarbetsavtal mellan Svenska Baptistsamfundet och Svenska kyrkan avslutats. Enligt artikeln är bägge parter överens om att det inte blir något avtal i nuläget, och det är – föga förvånande – dopfrågan man gått bet på.

Från svenskkyrkligt håll hörs ofta att s.k. omdop (när någon som döpts som spädbarn kommer till tro och vill döpas på egen begäran) är ett underkännande av Svenska kyrkans dop, och i någon mån alla barndop. Det bör alltså baptister sluta med, av ekumeniska skäl. Och historiskt sett har det nog också varit så att baptister generellt sett underkänt alla barndop, men det är som sagt historia. För mig som baptist är hela resonemanget om ”xx-kyrkans dop” lite märkligt, eftersom jag menar att dopet är en personlig bekännelsehandling, som är knuten till individens egen tro.

Men varken jag som pastor eller min församling underkänner Svenska kyrkans dop – det är bara det att vi kopplar det just till den egna bekännelsen. Den som erkänner sitt barndop (oavsett i vilket samfund det skedde) som sitt dop och bekänner sin tro på Jesus är välkommen som medlem. Den som blev döpt som barn, men inte kan se det som sitt dop – dvs underkänner sitt eget dop – är dock välkommen att bli döpt. Vi erbjuder också en dopbekräftelseakt, för den som vill leva i sitt barndop men ändå vill göra någon egen handling för att markera det.

Att skriva avtal är bra, men det kan självklart inte få ske på bekostnad av den egna övertygelsen. Så det blev inget avtal. Det är ingen katastrof – vi kan ha (och har) ett gott samarbete med Svenska kyrkan ändå. Kanske blir det till och med bättre så här, när ingendera part behöver tumma på sin övertygelse?

Motioner och konferensbeslut

Konferensen i Örebro närmar sig, och jag har roat mig med att läsa igenom alla motioner (både i SB och SMK) i äktenskapsfrågan, och styrelsernas svar på dem. I SB-konferensen är läget relativt okomplicerat – missionsstyrelsen fattade ett beslut i november, som genererade tre motioner. Styrelsen valde – föga förvånande – att ställa förslaget att konferensen skulle bekräfta beslutet, och där är vi nu. De som reagerade negativt på missionsstyrelsens beslut hade chansen att motionera till konferensen, medan de som reagerade positivt inte skrev några motioner, eftersom de räknade med att styrelsen skulle föreslå konferensen att bekräfta styrelsebeslutet. Nu får konferensen fatta beslut, och sen vet vi var vi står.

I Missionskyrkan verkar läget vara lite annorlunda. Där beslöt styrelsen A, vilket genererade motioner till konferensen. I ljuset av det beslöt styrelsens AU att ärendet istället skulle skickas till konferensen (vilket kändes lite som en skenmanöver, eftersom det ju redan – i och med motionerna – var ett faktum). Nåväl, vi kan kalla det position B – även om nog de flesta föreställde sig att position A – den som föranledde motionerna – skulle bli styrelsens förslag till konferensen. När sedan motionstiden gått ut, valde styrelsen att istället svara med position C (i korthet att skjuta över frågan till det nya gemensamma samfundet). Det är märkligt från många aspekter, men inte minst för alla de som inte skrev någon motion, i tron att styrelsen skulle lägga sitt eget förslag till konferensen. Rent demokratiskt blir det en udda situation, när styrelsen förändrar förutsättningarna så radikalt efter att motionstiden gått ut. Hade man från början sagt att man förordade position C, skulle säkert motionsskörden sett annorlunda ut.

En församling (Uppsala missionsförsamling) verkade ha förutspått situationen, och motionerade om att konferensen ska bekräfta styrelsens beslut från november 2009. Styrelsen valde att anse den motionen besvarad i och med att frågan hänsköts till konferensen… om vi för ett ögonblick bortser från det märkliga i att styrelsen i och med det väljer att inte yrka bifall till sitt eget förslag, känns svaret lite goddag yxskaft: en motion till konferensen (med ett förslag som ingen annan lagt) anses besvarad i och med att frågan tagits upp i konferensen… Jo, det var väl därför motionen skrevs – för att ta upp den i konferensen?

Efter att ha läst igenom Kyrkostyrelsens alla yttranden, framträder följande bild:

  • Frågan om vigselrätten vill man lämna åt det nya gemensamma samfundet att ta ställning till.
  • Tills vidare vill man rekommendera församlingarna att inte viga samkönade par, men:
  • Konferensen kan inte fatta bindande beslut för församlingarna, så det kan aldrig bli fråga om ett förbud eller påbud om samkönade vigslar.
  • SMK:s vigselordning täcker f.n. endast äktenskap mellan man och kvinna, och kommer inte heller omarbetas. I de fall vigsel eller välsignelseakt sker av par av samma kön får pastor/församling använda en kompletterande ordning.

För mig låter det lite som att man inte vill fatta något beslut åt något håll, eftersom man ändå räknar med att några församlingar kommer att erbjuda könsneutrala vigslar. Men då har man i alla fall inte behövt säga att det kan vara ok… en balansakt på slak lina, med andra ord.

Visst kan man ha en poäng i att den här typen av frågor bör beslutas i ett nytt gemensamt samfund, men vill vi verkligen börja en ny gemensam framtid med en diskussion om detta? Och åtminstone jag vill nog veta hur den största parten tänker i den här frågan, innan jag säger ja till en gemensam framtid. Och jag inbillar mig att det är något många – oavsett var man står i sakfrågan – vill veta. Kära SMK – fatta ett beslut!

SKR och Baptistsamfundet

Lars Göran Berg skriver i ett inlägg på klassiskbaptism.se att han tycker baptistsamfundets hållning (att församlingarna ska få avgöra vilka vigselgudstjänster som ska hållas i deras kyrkor) rimmar illa med uttalandet från Sveriges Kristna Råd att termen ”äktenskap” även framgent bör vara reserverad för par av olika kön. Han ställer då frågan om SB lämnat den hållningen, eller hur det ska tolkas.

Jag tror det är viktigt att inte blanda ihop äpplen och päron här – när SKR uttalade sig om termen ”äktenskap” gjorde man det i remissarbetet till den nya äktenskapslagstiftningen. Det är alltså ett svar på en konkret fråga: hur skulle kyrkorna vilja att lagstiftningen såg ut? Det som hänt sedan dess är att lagstiftningen trätt i kraft, och i just den frågan (om ordvalet) fick SKR inte som man ville.

Det viktiga att komma ihåg när det gäller SKR är att just ordvalet var det man var överens om. Det fanns ingen enighet om man kunde tänka sig att viga homosexuella par eller ej, eller om man skulle avsäga sig vigselrätten. Så det går inte riktigt att använda SKR:s remissvar i frågan om vilket ord som bör användas (”äktenskap” eller något annat) och applicera det på Missionsstyrelsens beslut att lägga vigselfrågan i församlingarna – inte med mindre än att man också för in ett villkor (att motstånd mot att använda termen ”äktenskap” också betyder motstånd mot att homosexuella skulle kunna få möjlighet att gifta sig) som inte riktigt fanns där.

Är det då viktigt med termen ”äktenskap”? Frågan har inte varit uppe i konferens, så vi vet inte riktigt hur samfundet i stort tänker där. För några är det viktigt att begreppet ”äktenskap” reserveras för just heterosexuella relationer, medan för andra är det inte det. Jag själv hör till den senare gruppen – för mig är termen inte lika viktig som funktionen. Men jag har goda vänner som tänker annorlunda, och det är ingen stor sak.

Frågan om vigselrättens vara eller inte vara var något SKR inte kunde enas om, liksom frågan om könsneutrala äktenskap (oavsett vilket begrepp man använder) alls borde införas. Där skrev samfunden istället separata remisssvar till utredningen, och i det svar Baptistsamfundet skrev tillsammans med Missionskyrkan och Metodistkyrkan kan vi läsa att man menar att juridiken och gudstjänsten bör skiljas åt – dvs att en obligatorisk civilrättslig vigsel borde införas. Alla par som vill gifta sig registrerar det hos lämplig myndighet (tex det lokala skattekontoret), och sedan får kyrkorna ordna de religiösa ceremonier de vill. Inte heller detta betyder med automatik att man inte vill ha något med homosexuella pars giftemål att göra – det beror på vad respektive församling eller samfund beslutar.

I baptistsamfundets årskonferens i maj 2009 beslutades att vi tills vidare ska behålla vigselrätten – eftersom den inte åtföljs av någon ”vigselplikt” som lagvägen skulle tvinga oss att viga alla som har papperen i ordning – men att vi också ska via SKR fortsätta arbeta för att obligatorisk civilrättslig vigsel ska införas i Sverige. Återigen finns det inget som med automatik innebär att vi inte skulle kunna viga ett homosexuellt par. Nyckeln finns i församlingen – är det något man skulle kunna tänka sig? Då kan det ske, annars inte.

Broderskap

Såg just att tidningen Broderskap intervjuat SB:s missionsstyrelses ordförande Lars Dalesjö. Lars har – tillsammans med missionsföreståndaren  Karin Wiborn – fått ta en hel del kritik den senaste tiden, men har ändå hållit god min. Och jag tycker han klarade det ganska bra även denna gång, även om han uttryckte sig lite skarpare än jag hört tidigare.

Huvudfrågan är ju vad nätverket ”klassisk baptism” egentligen vill. Om man vill värna rätten att få ha sina åsikter (rätten att själv läsa och förstå Bibeln, och leva i det man kommer fram till) är det lite att slå in öppna dörrar – det är precis den rätten jag uppfattar att Missionsstyrelsen vill försvara. Men om man dessutom vill att alla andra ska tvingas in i samma fålla man själv valt, blir det en helt annan sak. Jag undrar om det inte är det Lars menar med att nätverket är ”fundamentalistiskt”. Åtminstone var det så jag läste honom.

Enligt Svenska Akademiens Ordlista är en ”fundamentalist” någon som dels hävdar religiösa skrifters bokstavliga sanning – vilket vi nog alla i någon mån gör – men också har en ”dogmatisk och kompromisslös hållning”. Det handlar inte om fanatism – frågan är bara: finns det ett samtalsutrymme, eller är positionerna låsta? Av det jag sett så här långt från nätverket ”klassisk baptism” känns det som att man inte är särskilt beredda att samtala…

I tidigare inlägg ställde jag frågan om nätverket vill se en återgång – för alla samfundets församlingar – till en strikt baptistisk dop- och medlemskapssyn (alltså att barndöpta måste döpas om för att få bli medlemmar) och det slutna nattvardsbordet (där bara döpta medlemmar i församlingen får delta), och de frågorna finns fortfarande kvar. Kan man tänka sig att finnas i ett sammanhang där det är olika praxis i olika församlingar, eller är målet att den egna hållningen ska vara den enda godkända?

I nätverkets interna dokument (som Broderskap också verkar ha läst) låter det som om det är en utbrytning – eller ”splittring”, om man vill hårddra det – som är på dagordningen. Där står bland annat:

För många av oss ställs frågan på sin spets; Kan vi tänka oss att tillhöra ett kyrkosamfund som praktiserar homovigslar, gradvis byter bort troendedopet, inte hänvisar till bibelordet, inte står för några klassiska sanningar o.s.v. Och för många av oss blir svaret egentligen Nej. Men vi är kvar för det är besvärligt att bryta sig ur och vi älskar vår församling.

Där finns också tankar om hur nätverket vill se sin framtoning:

Nätverket skall vara offensivt, klart och tydligt, skarpa formuleringar, men inte bittert anklagande eller fokuserande på kritik och negativ hållning. Ett ljus som lyser i mörkret, en röst som ropar i öknen, kvalitet som sprids bland det halvdana. Det är inte till för fegisar, skall inte likt kyrkopolitikerna vara ”konsten att uttrycka sig i mitten”, men inte heller med hård slagsida, ensidigt och fördömande.

Här kan jag tycka nätverket – åtminstone i det man presenterat i media – har lyckats ganska dåligt så här långt. Tonen känns tyvärr både anklagande och lite raljerande emellanåt, och det skapar inga goda samtal. Som Thomas Forslin skrev nu senast:

Mängder av tankar far genom huvudet: Har Lars Dalesjö ingen bibel, har han inte läst den? Har hela kristenheten genom världshistorien varit hopplöst lurad? Hade Jesus fel? Har Dalesjö verkligen gått i söndagsskolan?

För mig är matematiken mycket enkel. Om man vill förändra samfundets inriktning, måste man delta i samtalet – helst på ett konstruktivt sätt. Och platsen för sådana samtal är den samma som den alltid varit – samfundets årskonferens. Det förs också samtal på mer pastoral nivå – både vid personalkonferensen och som när Karin Wiborn samlade till pastoral konsultation kring vigselfrågorna. Också där är det viktigt att vara med, även om den senare samlingen förstås mest berörde de pastorer som har sin vigselbehörighet i Svenska Baptistsamfundet (den som har vigselbehörighet från annat samfund följer ju det samfundets riktlinjer). Jag noterar att EFK jobbar på liknande sätt, och i februari ordnar två samtalsdagar om äktenskap och teologi.

I mellandagarna hade jag förmånen att tillsammans med 24 andra pastorer avskilda/ordinerade i SB vara med och underteckna en insändare till Sändaren, där vi – trots att vi har olika åsikter i själva sakfrågan – menade att vår missionsstyrelse gjorde rätt som valde att inte fatta några styrande beslut kring vigselfrågorna. Det ger förvisso den församling som vill rätten att erbjuda vigslar även för homosexuella, men det ger samtidigt den församling som vill rätten att besluta att inte göra det. Och det ger också församlingarna möjlighet att avstå från att fatta beslut, om dom skulle vilja det. Det kändes gott att få visa – också i media – att det finns andra röster i Baptistsamfundet. Tyvärr blir det ofta så att det är den som är emot som hörs – enligt modellen ”hälsan tiger still” – och sen blir man förvånad när konferensen fattar beslut som inte går i linje med hur man själv uppfattat att opinionen varit. Jag har själv varit där många gånger… 🙂

”Klassisk baptism” positionerar sig

Nätverket ”Klassisk baptism” har nu positionerat sig lite tydligare, vilket är bra. Jag tänker att det är alltid bättre om man inte bara säger vad man är missnöjd med, utan också hur man skulle vilja ha det istället. Och nu vet vi lite mer. Magnus Kronberg skrev ett utmärkt inlägg om detta (läs det här), så jag känner inte att jag också måste lista de grundsatser de nämner. Och Peringe Pihlström skrev ett inlägg på sin blogg som jag tycker var både vasst och klarsynt på samma gång.

Här vill jag därför bara lyfta ett par funderingar kring synen på dop, nattvard och Bibeln.

Nätverket skriver att man betonar troendedopetsom uttryck för medvetna människors frihet och skyldighet att själva ta beslut om att avgöra sig för Kristus”. Och jag känner att det gör nog jag också 🙂 Men hur blir det med de som blev döpta som barn, och nu i vuxen ålder känner att det är deras dop? Fram till 1960-talet var den rådande hållningen inom baptistförsamlingarna att alla barndop (oavsett om personen i fråga som vuxen tagit ställning eller ej) med automatik var ogiltiga – eller åtminstone inte ”på riktigt”. Jag känner till många par, där den ena parten blivit barndöpt i Missionsförbundet och därför skulle tvingats döpas igen för att få vara med i samma församling som sin make/maka. Är det det nätverket ”Klassisk baptism” vill tillbaka till? Då får dom göra det utan mig… och utan EFK också, som det verkar – även där tillämpar man ju som regel ”öppet medlemskap”.

För mig är det lika otänkbart att tvinga en vuxen människa till ett omdop, som det är att döpa ett barn. En barndöpt som räknar det som sitt dop och bekänner sig till Jesus Kristus är välkommen som medlem. Om man istället känner att man själv behöver få gå ner i vattnet, är man lika välkommen att få bli döpt. Vi erbjuder också dopbekräftelse, som ett sätt att ”bli ett” med sitt barndop och göra det till sitt. Oavsett vilken väg in i församlingen personen väljer, är det den personliga bekännelsen och viljan att dela gemenskapen som står i fokus, inte dopformerna.

Nätverket skriver också att nattvarden ska delas ”till omvända kristna och inte till vem som helst”. Förr i tiden var det vanligt att man i baptistförsamlingarna välkomnade människor till gudstjänstgemenskap, men när det blev nattvardsfirande fick dom gå ut och vänta i foajén. I en del församlingar behövde man visa ett rekommendationsbrev från sin (baptist)pastor om man var utsocknes, för att få delta – viktigt var det att nattvarden bara delades med de rättrogna. Är det det nätverket vill tillbaka till? Och hur ”klassiskt” är det egentligen? Historien visar att det fanns olika hållningar i frågan, och att man redan 1858 beslöt att bägge varianterna (öppet resp slutet nattvardsbord) kunde få finnas sida vid sida i samfundet…

Självklart delar vi inte ut nattvard till ”vem som helst”. I min församling är den som söker gemenskap med Jesus Kristus välkommen att delta. Nattvarden är en åminnelseakt, men det är också ett sätt för Kristus att finnas mitt ibland oss – vem är jag då att stå i vägen, om någon söker Kristus?

Till sist något om bibelsyn. Nätverket skriver bland annat att ”klassisk baptism handlar om att ha förtroende för texten som den står. Det är texten som står där som är Guds ord till alla tider, inte tolkningarna av texten anpassade till olika tider.”

Ok. Det låter ju bra att bara läsa som det står, men jag vågar påstå att det är helt omöjligt i praktiken. Vilken text är det som ska läsas ”som den står”? 1917 års översättning? Bibel 2000? Folkbibeln? Levande Bibeln? Det går inte att översätta en text rakt av, utan att väga ord mot varandra. Så det finns alltid en slags tolkning inbyggd redan i själva texten. Detta gäller inte minst Folkbibeln, vars översättare tydligt och ärligt deklarerade att deras syfte var att underlätta en traditionellt frikyrklig tolkning… Magnus skrev som sagt en utmärkt utläggning om den här biten, så jag behöver inte gå in i detalj här. Men låt mig bara säga att jag tycker det vore mycket mer intellektuellt hederligt att säga att man vill framhålla en traditionell tolkning av bibelordet. Trots allt är det ju det det handlar om, tänker jag.

Tro, frihet och gemenskap

Så uttrycktes Svenska Baptistsamfundets kärna i samband med 150-årsjubiléet för lite drygt 10 år sedan, och vi tänker att det är våra ledord också i dag. Tro, frihet och gemenskap som en sammanhållen enhet – tron på Jesus Kristus, friheten att själv (som individ såväl som församling) läsa och tolka Bibeln, och gemenskapen vi överlåter oss till. Ibland får jag frågan om det inte finns gränser för vad en församling kan göra, tänka och säga, inom ramen för Baptistsamfundet. Och självklart finns det det. Men vi skriver ingen ”regelbok”, utan överlåter till gemenskapen – som kommer till uttryck i årskonferensen – att avgöra ramarna.

I dessa dagar, när vissa ropar efter tydlighet, handfasta regler och förbud (faktiskt), känns det skönt att läsa texter som Karin Wiborns och Lars Dalesjös utmärkta debattartikel i Dagen. Jag har påpekat sambandet tidigare, men det tål att upprepas igen – under 1960-talet skedde ett paradigmskifte inom svensk baptism, när konferensen beslöt att låta församlingarna själva avgöra frågan om medlemskap för icke troendedöpta. Och den modellen förefaller vara den rådande också 2009. Karin och Lars skriver:

Detta medför att församlingar tar beslut som andra inom samfundet motsätter sig. Men liksom det är möjligt att hålla ihop den brokiga europeiska baptistfamiljen under rubriken ”unity in diversity” (enhet i mångfald) är det möjligt för oss att stå enade i Kristus.

Kan inte annat än hålla med till fullo. Det är inte allt som händer i alla baptistförsamlingar som tilltalar mig. Och det är inte alla baptistförsamlingar som skulle få för sig att kalla mig som pastor. Men det skulle aldrig falla mig in att säga att dom församlingarna inte är ”riktigt” kristna. Tvärtom – dom är omistliga delar av Kristi kyrka. Vi behövs allihop – högkyrkliga, lågkyrkliga, karismatiska, gammeldags, konservativa, progressiva osv…

Om centrala beslut och klassisk baptism

Inlägget ”Jag hänger inte riktigt med” genererade en del kommentarer om bibeltro och centrala/officiella ståndpunkter, och jag tänkte skriva någon sorts samlat svar i ett eget inlägg. Något argument återkommer från mina svar i själva tråden, så du som redan läst kan känna igen delar av det som kommer.

Jag tror knappast att någon församling eller kyrka/samfund skulle säga att dom inte är bibeltroende. Däremot kan det skilja sig en hel del i vad vi kommer fram till i vår läsning av Bibeln. Ibland är det snarare en skillnad i fokus – när två texter motsäger varandra, vilken väljer man? Jag hörde en gång en katolik säga (med ett leende) att ”vi är de mest bokstavstrogna av alla – fast inte på det sättet”, och jag tror det ligger mycket i det. Att säga att någon inte tror på Bibeln eller på Jesus för att han/hon inte kommer till samma slutsats som en själv, känns inte riktigt rätt.

När det gäller centrala beslut, påbud, tolkningar eller riktlinjer, så är jag självklart färgad av mitt sammanhang. I Baptistsamfundet har vi ingen kyrkoordning, konstitution eller några andra officiellt fastslagna bekännelseskrifter, utöver Bibeln förstås. Genom historien har det skrivits många trosbekännelser vi kan stämma in i, men vi fastslår dom inte som ”officiella” läror. Vi har heller ingen fastslagen vigselordning som måste ändras vid ett utvidgat äktenskapsbegrepp. Initiativet ligger tydligt i församlingarna, och vår centrala organisation har som sin uttalade uppgift att stå till deras tjänst.

Vi har genom historien fått leva med splittringar pga skillnader i lärofrågor, men de senaste 40-50 åren har ett annat sätt att hantera sådana frågor utkristalliserats. I mitten av 60-talet fattade två församlingar beslut om att tillämpa ”öppet medlemskap” – i praktiken att man kan välkomna även barndöpta till medlemskap. Några av de andra församlingarna gillade inte det, och frågan ställdes till konferensen: kan man ha en sådan praxis och ändå tillhöra Svenska Baptistsamfundet? Efter samtal beslöt konferensen att ”inte vidta några åtgärder” – man lät med andra ord församlingarna på egen hand få avgöra frågan. Numera tillämpar i stort sett alla baptistförsamlingar ”öppet medlemskap”, men vi har också ett par som inte gör det, och det är också ok. Jag tänker att samma förhållningssätt kan få råda också nu – om någon församling vill väcka frågan i konferens, är det fullt möjligt. Och ska vi följa vår tradition, så som den utvecklats de senaste 40 åren, torde svaret bli det samma även denna gång. Det är – i min mening – den djupaste innebörden av begreppet ”klassisk baptism” (apropå det nybildade nätverket bland några på västkusten, som jag antagligen får lov att återkomma till – läs gärna Magnus Kronbergs tankar tills vidare). När människor i gemenskap söker Guds vilja med sina liv – det är baptism i sin renaste form.

Nåväl, så långt Baptistsamfundet. Jag kan absolut förstå att samtalet blir ‘skarpare’ i Missonskyrkan. Där finns trots allt en konstitution att förhålla sig till, liksom en vigselordning som måste uppdateras för att rymma ett utvidgat äktenskapsbegrepp. Självklart blir då samtalet lite annorlunda, eftersom centrala beslut får en lite annan tyngd.

Men om vi ropar på tydliga regler, styrelsebeslut och/eller konferensbeslut, måste vi också ställa oss frågan: i vilka andra frågor skulle vi vilja ha centrala beslut (från konferens eller styrelse) som styr vår församlings liv? Skulle vi acceptera ett beslut om vilken bibelöversättning som skall användas, eller specifika trosbekännelser som ska läsas i varje gudstjänst? Friheten har sitt pris, tänker jag, och när jag räknar kallt med min församlings frihet att få utforma sitt eget liv måste jag nog också ge samma frihet åt min grannförsamling…

Äktenskap och sakrament

Frikyrkorna räknar traditionellt bara med två sakrament – dop och nattvard – eftersom det är de enda man menar har tydligt instiftats av Jesus. Men i debatten om vigselfrågorna tycker jag ändå mig mellan raderna skönja en sakramentstanke också kring äktenskapet. Dels för att frågan ges så stor vikt, som om den vore närmast frälsningsavgörande. Men jag tänker också på hur många hänvisar till Jesus ord om äktenskapet i Matteus 19:4-5, som framhålls som en grundläggande trossats och ett instiftande av äktenskapet.

Men vad står det egentligen? För att få med lite sammanhang till det Jesus säger, börjar vi i vers 3 och läser fram till vers 6:

Några fariseer kom fram till honom för att sätta honom på prov och frågade: ”Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru av vilken anledning som helst?” Han svarade: ”Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna?” Och han fortsatte: ”Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett. De är inte längre två utan ett. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.”

Vid den här tiden kunde en man begära skilsmässa av vilket trivialt skäl som helst. Det var alltså ingen retorisk fråga fariséerna ställde, utan dom ville helt enkelt veta om Jesus ställde upp på den rådande ordningen. Frågan handlar alltså i första hand om skilsmässor, och Jesus hävdar – mot den ordning som gällde – kvinnans rätt att inte bli utkastad när mannen tröttnat på henne. Jag ser inte att han samtidigt instiftar äktenskapet som ett sakrament (i meningen ”så här ska ni göra”). Däremot säger han att skilsmässor egentligen inte borde vara något vi ska hålla på med. Trots det, har de flesta av oss ändrat uppfattning i den frågan – möjligen för att vi inte längre har så stora skillnader i levnadsvillkor för en frånskild man resp kvinna.

Den grundläggande trossatsen att dra ur inledningen av Matteus 19 är att vi har ansvar för varandra i våra relationer. Vi har inte rätt att slänga ut vår partner så fort vi får problem, och bägge parter har samma skyldigheter gentemot varandra. Jag ser dock inte att texten påbjuder äktenskapet på samma sätt som uppmaningen att fira nattvard eller att döpas – de två kyrkliga handligar vi räknar som sakrament. För mig är äktenskapet – i den form vi tillämpar det – inte instiftat av Gud. Däremot är viljan att dela sitt liv med någon annan och bilda en ny familj klart nedlagd i oss redan från början, och de löften vi ger varandra i den nya familjen menar Jesus att vi måste ta på allvar.

Nu håller förmodligen inte alla med mig här, och det är helt i sin ordning. Vi behöver ha respekt för att det finns olika sätt att tänka, läsa och tolka Bibeln, och vår enhet i Kristus är alltid överordnad en samsyn i specifika praktiska frågor som denna (eller i dopfrågan, i fråga om försoningsläror eller vad det nu må vara). Gud är alltid större än våra mänskliga strukturer, tänker jag.

I Baptistsamfundet har vi gjort klart att vi inte behöver ha total enighet i den här frågan, precis som med så många andra. Om någon församling ändå skulle vilja ta upp saken i årskonferensen, är det förstås fullt möjligt, och i så fall får vi ta den diskussionen där. Nu rapporteras att Missionskyrkans styrelse ämnar ta upp frågan i SMK:s konferens 2010. Det kan förstås förvandla frågan från något som de flesta missionsförsamlingar inte alls behövde beröras av, till något som sliter sönder Missionskyrkan. Men det kan lika väl visa sig att ombuden tycker att det vettigaste sättet att hantera frågan är att helt enkelt låta varje församling få styra sitt eget gudstjänstliv. I alla händelser får vi hoppas att samtalet blir präglat av respekt för varandra och ödmjukhet inför uppgiften att gestalta och leva Kristi evangelium i vår tid.

Vad tycker equmenia?

På förstasidan till Dagen i dag (papperstidningen 27/11) kan vi läsa att ”Beslut om vigslar upprör Equmenia”. I artikeln på nätet (här) framgår att det är equmenias ordförande Johan Nilsson som uttalat sig, och han påpekar också att han gör det som privatperson. Equmenias styrelse har inte diskuterat frågan, så för närvarande finns ingen officiell hållning. Detta förtydligar han också på sin blogg, där han också hänvisar till Dagen och Världen idag om vi vill veta hans personliga hållning.

Detta känns lite märkligt – åtminstone jag tänker att man som ordförande (eller församlingsföreståndare, för den delen) i media redovisar organisationens officiella ställningstaganden, medan personliga åsikter torgförs i bloggar osv. Men här blev det lite tvärtom.

Dagen sätter förstås gärna en så ”spetsig” rubrik som möjligt – det hör liksom tidningsbranschen till. Men vad tycker egentligen equmenia? Svaret verkar för närvarande vara ”inget alls”. Man har inte diskuterat frågan. Och så som SB:s och SMK:s beslut blev – att inte fatta något centralt (för församlingarna) tvingande beslut åt det ena eller andra hållet – tycker jag inte att equmenia heller behöver fatta några centrala beslut. Nu ligger avgörandet i församlingarnas händer, och där finns förhoppningsvis ungdomarna med i samtalet.

Varför baptister är coola

Befinner mig just nu i Norrköping på medarbetarkonferens för anställda i Baptistsamfundet och dess församlingar. Här möts människor i olika åldrar, från olika delar av landet, med olika erfarenheter och tankar. Ibland står vi långt ifrån varandra i olika frågor och diskussionerna kan gå höga. Men vår primära målsättning är ändå inte att övertyga varandra, utan att förstå varann. För mig är det en av baptismens stora styrkor – att vi kan leva med att vår granne tänker annorlunda. Vi kan till och med säga ”vad intressant! Berätta mer!” när någon torgför en åsikt man själv inte håller med om.

Låter det som en idealiserad bild? Ibland är den förstås det. Men ibland fungerar vår gemenskap just på det sättet. Ibland klarar vi av att se våra olikheter som tillgångar istället för problem. Det är sånt som gör att jag är stolt över att vara baptist! Jag kommer återkomma till det temat, men ville nämna det redan så här i början, eftersom det är så grundläggande för mina ställningstaganden.