Andreas Möller

Baptism och andra vardagskänslor

När fan blir gammal…

…blir han religiös. Sägs det i alla fall. Men häromdagen började jag fundera om det inte ligger något i det ändå. Moderatnestorn Ulf Adelsohn meddelade att han inte fortsätter som ordförande för SJ eftersom han och regeringen inte är överens om hur tågtrafik ska bedrivas, och han skrädde inte orden:

Jag ser att vårt uppdrag är från Sveriges folk. Vi vill att man ska köra ett järnvägsbolag. Vi vill att det ska vara pålitligt och bra. Man ska komma fram i tid och det ska vara till rimliga priser. Det är uppdraget från Sveriges folk, tycker jag.

Men från Sveriges riksdag och regering är uppdraget att vi är utsatta för absolut konkurrens. Vi har inget annat krav på er än lönsamhet.

Det går inte att komma ifrån att han har en poäng där…

Media: sverigesradio.se

Annonser

Långhelg och tandvärk

Det blev en riktig mastodonthelg ute på Lidingö… Jag anlände torsdag eftermiddag för sammanträde med Baptistsamfundets missionsstyrelse, och under fredag – lördag hölls gemensamma förhandlingar med styrelserna för Metodistkyrkan, Missionskyrkan och Baptistsamfundet, parallellt med enskilda överläggningar. För vår del gällde det bland annat att skriva färdigt våra förslag till SB-konferensen, och eftersom texter osv i många delar behöver sammanfalla med motsvarande beslut i de andra två konferenserna, såväl som i det konstituerande bildarmötet, blev det mycket pusslande innan allt var på plats. Men vi lyckades, vilket känns gott.

Dagen rapporterar att ”flera frågetecken kvarstår”, och det stämmer förstås. Allt är inte klart ännu. Men de dokument som ska ligga till grund för respektive konferens beslut om vi ska bilda det nya kyrkosamfundet eller ej (Teologisk grund och förslag till stadgar) är färdigjusterade, liksom beslutsordningen (vilka beslut som tas var), och det var det viktiga för helgens samling. Frågan om vem som ska vara det nya kyrkosamfundets första ledare ligger däremot inte i samfundskonferenserna utan i bildarmötet, så det är också där namnet ska presenteras, diskuteras och beslutas. Samma sak med namnet på kyrkosamfundet – den frågan ligger också i bildarmötet. GF-styrelsen har uppdraget att förbereda ett namnförslag till det mötet, och där får sedan församlingsombuden diskutera, lägga egna förslag och slutligen fatta beslut. Det viktiga nu är att vi känner förtroende för varandra och processen – först beslutar vi (var för sig) att bilda något nytt, och sedan låter vi det nya större gemenskapen forma sig själv.

Väl hemkommen till Värmland väntade gudstjänst hemma i församlingen, innan långhelgen kunde avslutas hemma på soffan. Typiskt nog lyckades jag bita sönder en tand på söndagkvällen, så gårdagens förmiddag spenderades i tandläkarstolen…  Resten av måndagen minns jag inte så mycket av 🙂 Lösningen på mitt tandproblem blev att helt enkelt rycka ut eländet, något som tydligen krävde mer avancerade operationer, så det blir först vid nästa besök som tandläkaren får ta fram hovtången…

Equmeniakyrkan?

I dagarna gick GF-styrelsen ut med ett pressmeddelande där man presenterade sitt namnförslag inför de tre samfundens (SB, SMK, MK) gemensamma styrelsemöte nästa vecka. Artiklar finns i både Sändaren, Dagen och Kyrkans Tidning.

Det är rätt viktigt att inte blanda samman ett konstruerat varumärkesord med kyrkliga kärnvärden. Enbart ”equmenia” hade kunnat fungera, just eftersom det är ett konstruerat varumärkesord. Det anknyter till saker, men betyder inget i sig. Hade man då lagt till en postioneringsfras (”equmenia – hela livets kyrka” eller liknande) till det, skulle det ha kunnat fungera. Det finns gott om liknande exempel: Diakonia, Sensus, Bilda mfl.

Nu har man emellertid lagt till slutledet ”-kyrkan”, och då förändras kraven rätt rejält. Om vi ska heta ”-kyrkan”, måste första delen faktiskt vara något man kan göra eller vara på riktigt. ”Baptist” och ”Metodist” kan man vara, ”Mission” kan man göra, ”Enhet” kan man ha (eller sträva efter) och ett ”Förbund” är något man kan leva i. Man kan förvisso också vara ”ekumenisk”, men knappast ”equmenia”.

Så vilka kommer vi att vara, och vad kommer vi göra? Det måste vara huvudfrågan i en namndiskussion, och svaret vet vi inte ännu. Den nya gemenskapen har ju inte bildats ännu, än mindre stakat ut sin egen riktning. I Kyrkans Tidning säger GF-styrelsens ordförande så här:

Vi hade velat ha ett namn som säger vad kyrkan står för – men det namnet har vi inte hittat.

Då är det kanske läge att avvakta lite? Jag har själv, som många andra, sagt att vi borde vänta tills vi vet mer om vad vi blivit, innan vi skaffar oss ett slutgiltigt namn. Tills dess kunde ”Gemensam Framtid” få duga gott. Jag ser inget i detta namnförslag som talar för motsatsen. Vad tycker du?

Insändare…

Lite lågtrafik här på bloggen ett tag… men i veckans Sändaren hittade jag Thomas Forslins analys av den beslutsprocess som publicerades på Gemensam Framtids hemsida härom veckan, och jag måste säga att han har helt rätt i sak. Jag kan bara se två sätt att bilda GF på. Antingen

  • genom att ett gemensamt beslut fattas i konferensen, varpå vi tillsammans konstituerar oss (dvs väljer styrelse, antar stadgar osv) på bildarmötet, eller
  • genom att enskilda församlingar bildar GF på bildarmötet. Då sker det i hög grad fristående från de tre samfunden, vars konferenser endast uttalat en rekommendation till församlingarna att bilda GF. Självklart kan då bara de församlingar som deltagit i bildandet eller senare sökt inträde räknas som medlemmar.

Den tidigare modellen pläderade SB:s ledning för i Sändaren 23/2010, medan den modell som presenterats på GF-hemsidan och i brev till församlingarna är något slags mellanting – man menar att det är församlingar som bildar GF på bildarmötet (konferenserna rekommenderar bara församlingarna att bilda GF), men när det väl är gjort ”anses” alla som blev kallade till mötet vara medlemmar. Den modellen fungerar förstås inte, och det har Thomas helt rätt i.

Så här tänker jag: 2009 antog vi en avsiktsförklaring om att bilda ett gemensamt kyrkosamfund tillsammans med Svenska Missionskyrkan och Metodistkyrkan i Sverige. Alla tre samfunden antog samma text med majoritetsbeslut i sina konferenser, och i SB:s fall förstod jag det som ett uttryck för landets baptistförsamlingars samfällda mening om hur vi skulle hantera vårt gemensamma riksarbete. Om vi nu ska gå vidare och fullfölja avsikten – vilket jag tycker vi ska – ska vi förstås göra det som samfund, precis som avsiktsförklaringen säger.

Nya tider med nya medier

Jag läste idag i DN om en lite ny angreppsvinkel på det här med mediekontakter. Särskilt fascinerades jag av exemplet med Frälsningsarmén, där TV4/Kalla Fakta hörde av sig med lite inledande frågor inför ett kommande program, och FA genast lade ut hela konversationen på sin hemsida. På liknande sätt agerade kommunchefen i Katrineholm, när lokaltidningen ville ställa frågor. Han uppmanade till och med sina bloggläsare att hjälpa honom att svara på tidningens frågor… 🙂

Det hela handlar förstås om initiativet – genom att publicera journalisternas granskande frågor flyttar man samtalet utanför tidningens/tv-programmets sfär, och kan därmed kanske till och med ta luften ur hela frågeställningen. Fast den sortens öppenhet kräver förstås att man har rent mjöl i påsen…

Det slog mig just att jag själv kanske skulle göra något liknande… För några månader sedan blev jag kontaktad av en representant för Strix Television som sökte efter tänkbara kandidater till TV3-programmet ”Grannfejden”. I mailet framgick att församlingen inte skulle behöva delta i programmet, men kanske kunde vi tipsa om medlemmar eller andra som skulle ha nytta av att få Robert Aschberg som medlare?

Jag svarade förstås ”tack, men nej tack” – inte minst för att om jag skulle veta något, skulle det med största sannolikhet falla in under tystnadsplikten. Att jag tyckte hela idén kändes lite osmaklig höll jag däremot för mig själv (fram tills nu då :)) Men det, och nu DN-artikeln, fick mig att tänka – hur väl rustade är vi att möta och hantera media?

Det som fattas

I veckans Sändaren skriver David Axelsson en insändare om arbetet med att söka en ledare för Gemensam Framtid, där han noterar att det i kravprofilen nästan helt saknas referenser till att ledarskapet ska vara rotat i Guds ord, söker den Helige Andens ledning osv. David avslutar med att ställa sig frågan ”vart tog Jesus vägen?”. Det är en viktig fråga, även om jag nog tror att svaret inte är mer komplicerat än att det är saker vi tar för givet. Jag tror inte att det är saker som GF-styrelsen tycker är oviktiga i uppdraget som samfundsledare, utan mer att det är underförstått.

Jag tycker på ett sätt att det är – och ska vara – så självklart att våra pastorer är rotade Guds ord och Ande att det vi behöver arbeta särskilt med i en kravprofil för uppdraget att vara samfundsledare är de egenskaper som är specifika för just det uppdraget. Samtidigt inser jag att David har rätt – vi gör oss själva en otjänst om vi tar Guds ledning för givet. Vi behöver ständigt – som individer, församlingar och samfund – hålla det samtalet levande hos oss. Vad vill Gud med mitt liv? Med vår församling? Med vårt samfund?

Förr i tiden kunde man ofta läsa i församlingsmötesprotokollen att ”Vi och den Helige Ande har beslutat att…”. Kanske är det dags att tydligare lyfta fram det tänket?

Ur led är tiden

…hette det en gång. Fast nu känns det mest som om det är vädret som är ur led. Först smällkallt (-25 som kallast hemma på gården) och snö, sen tö och regn. Sen kallt igen, och tö en gång till. I söndags morse hade det både snöat och regnat under natten, och det var nätt och jämnt att jag tog mig ut till stora vägen och vidare in till Karlstad. I kväll ska jag till Karlskoga på ett sammanträde – ska bli intressant att se hur vägen ser ut, framför allt om det fryser på…

Fast det är ju småsaker, inser jag. Samtidigt som kvällstidningarnas löpsedlar rapporterar om ”gravid-chock”, ”hån” och ”skräck-väder”, sitter ett antal irakier just nu i transporter mot Stockholm för att i morgon utvisas till Irak, en de facto krigszon. Att FN:s flyktingorgan UNHCR anser att ingen bör utvisas till Irak pga säkerhetsläget, spelar ingen roll. Här i Sverige vet vi ju bäst… 😦

Om vinterkonferensen

Magnus Kronberg skrev nyss ett mycket bra blogginlägg apropå Vinterkonferensen som nu pågår i Stockholm. Jag yttrade mig själv i Sändaren förra gången det begav sig, och fick så mycket kritik för det att jag nog hade tänkt knipa igen denna gång. Men jag tycker fortfarande det är uppåt väggarna att vi – som predikar omsorg om de små och svaga – ska mötas till konferens på ett lyxhotell… Det är något som skaver där.

Och Magnus har helt rätt – jag får lön från min arbetsgivare, och behöver inte ”unnas” några dagar på hotell för att jag förtjänat det. Visst hade det varit trevligt att få träffa kollegor, vänner och gamla studiekamrater, men i mitt hjärta känns det yttre sammanhanget så fel att det inte hade känts bra ändå.

Per Westblom skrev en bra liten kommentar om detta på vinterkonferensens blogg, även om jag för min del nog vill mena att det enda sättet att protestera mot tingens ordning är att helt enkelt inte anmäla sig. Så länge vi anmäler oss till konferensen, säger vi med våra handlingar att det är rätt – oavsett om vi med vår mun säger något annat…

Tankar om ”Teologisk grund för GF”

Jag utlovade ju några tankar om det senaste utkastet till ”Teologisk grund för GF-kyrkan” – det som i remissen kallades ”Gemensam grund”, alltså. Har du ännu inte läst det, ladda ner det som pdf här.

Gemensamma ordningar och lokala tillämpningar

Först och främst vill jag säga att detta är ett rejält steg framåt jämfört med remisstexten. Jag noterar bland annat en ambition att i större grad skilja mellan det som hanteras centralt (det arbete vi – som gemenskap av församlingar – har tillsammans) och det som hanteras lokalt. Jämfört med remisstexten stannar det här utkastet oftare vid att reglera det gemensamma arbetet, medan församlingarnas tillämpningar förutsätts ske på lokalplanet. Det är helt enkelt mindre detaljstyrning – något ni som följt mina tankar nog kan gissa att jag uppskattar. Nyckelfrasen finns i punkt 12:

Församlingen är självständig och ansvarig för sin egen verksamhet samtidigt som den är en del av GF-kyrkan.

Ett exempel är i avsnittet om den ordinerade (särskilda) tjänsten (punkt 32-36 i dokumentet). Där tydliggörs pastorers och diakoners olika tystnadslöften, där regleras hur pastorer från annat samfund tas emot i GF:s pastorskår, och där framgår att ordination till pastor eller diakon ger behörighet till tjänst i församlingarna. Så långt alltså gemensamma angelägenheter. Frågan om församlingar kan välja pastor fritt, eller om dom har att välja mellan pastorer ordinerade i GF eller närliggande samfund, finns inte reglerad här. Utgångspunkten är förstås att vi i första hand vill använda de pastorer vi gemensamt utbildat och gett uppdrag, men det är en fråga för den lokala församlingens tillämpning, vilket jag tycker är gott. Bra!

Medlemskap

Ett annat exempel är ”förberedande medlemskap för barn” (punkt 14). Det är något den lokala församlingen kan besluta om att tillämpa, som ett sätt att på föräldrarnas önskemål tydliggöra församlingens omsorg om de barn som döps/välsignas i gemenskapen. Utformningen sker lokalt, och i kommentarerna till denna punkt (sid 9) noteras följande:

Formerna för förberedande medlemskap blir i GF-kyrkan en fråga för varje församling. Då en familj flyttar från sådan församling får mottagande församling finna en lämplig form för att respektera det förberedande medlemskapet och ta över ansvaret för att den unge tillfrågas och erbjuds medlemskap.

Än en gång ser vi att uppdelningen mellan det vi beslutar om gemensamt och det som den lokala församlingen hanterar fungerar. Bra!

Jag har egentligen bara en synpunkt när det gäller medlemskapsfrågorna, och det är ett ställe där det blir inkonsekvent. I punkt 13 noteras att det grundläggande medlemsbegreppet är dop och bekännelse som en enhet. Dopet kan ha skett för länge sedan eller alldeles nyss, men båda två tillsammans är medlemsgrunden. Det är således grundhållningen, men den församling som så vill har också möjlighet att välkomna medlem ”i väntan på dop” (dvs enbart på bekännelse). Jag vet att det är många missionsförsamlingar som velat ha kvar den möjligheten, och jag har inga problem med att den lokala församlingen själv får fatta beslut om vilka som ska vara medlemmar där. Men då funkar inte längre slutklämmen i punkt 13, som anger att ”medlemskap i en församling har giltighet i hela GF-kyrkan”. Vi kan inte samtidigt öppna för olika medlemsbegrepp i olika församlingar (några kommer att tillämpa möjligheten att välkomna medlemmar ”i väntan på dop”, och andra inte), och sedan säga att det ska gälla i alla församlingar. Då minskar vi komponenten ”församlingen är självständig” allt för mycket, till förmån för ”den är en del av GF-kyrkan”.

Lösningen är enkel: tillämpa samma förhållningssätt här som när det gäller förberedande medlemskap. Det vill säga: ”Då medlem som i en församling intagits i väntan på dop flyttar, får mottagande församling finna en lämplig form för att respektera det medlemskapet.” Det allra troligaste är att den mottagande församlingen med glädje tar emot också denna medlem – så skulle med största säkerhet ske här i Baptistkyrkan i Karlstad – men då är det församlingens eget beslut!

Heliga handlingar – dop och nattvard

Det som i remissen kallades ”sakrament” ryms nu inom avsnittet ”Församlingens kraftkällor” och benämns ”Heliga handlingar” (punkt 22-26). Redan där blir jag positivt inställd – det var många som reagerade på den ganska tydligt sakramentala synen som fanns i remissen, och det har fått genomslag i texten. Jag noterar än en gång samma strävan efter att beskriva våra gemensamma ordningar, utan att skriva församlingarna på näsan eller detaljstyra den lokala tillämpningen. Texterna beskriver vad dop och nattvard är, men lämnar i övrigt tillämpningarna (till exempel ordningarna för vem som har förtroende att dela nattvard osv) åt den lokala gemenskapen.

Jag tycker fortfarande stycket om nattvard bär på ett språk som här och där är onödigt högkyrkligt. Men det gör inget, eftersom texten inte samtidigt gör anspråk på att reglera den lokala församlingens tillämpning.  Mycket bra!

Så något om namnfrågan…

Jag har tidigare angett att jag svängt i namnfrågan, och det gäller fortfarande. Jag inser att vi än så länge har allt för olika sätt att använda tex begreppet ”kyrka”, att det vore dumt att nu forcera fram ett namn. I mina ögon är inget av de fem namnförslag som presenterats tillräckligt goda, och flera av dom känns mer som namn på en lokal församlings kyrkobyggnad, än ett rikstäckande samfund. Jag inser att det är den baptistiska traditionen (där samfundet inte är en ”kyrka” i den meningen) som talar där, men just den insikten gör att jag tror det vore gott att vänta med namnet tills vi hunnit bygga lite fler gemensamma traditioner. Vi gör nog gott att – återigen – snegla på EFK här. Där valde man att behålla arbetsnamnet (Nybygget – Kristen samverkan, för den som minns) ett tag, tills ett mer sjävklart namn hunnit framträda. Vi kan gott göra likadant, och helt enkelt kalla oss ”Gemensam framtid” ett tag. När vi kommit lite längre in i den gemensamma framtiden, kommer säkert ett namn framträda som vi alla lättare kan ta till oss.

Gott Nytt År!

Har inte hunnit skriva sen julafton, och så blev det plötsligt nyårsafton (nyårsdagens morgon, för att vara exakt).

Återkommer inom kort med några tankar om det nya utkastet till grunddokument för Gemensam Framtid (finns att hämta här). Men till dess önskar jag dig ett gott nytt 2011!

God Jul!

Så har till slut julefriden infunnit sig. Gårdagen gick åt till att laga bil – skulle ”bara” byta termostat (värme i bilen är trevligt så här års), vilket inte var riktigt så enkelt… ett sprucket termostathus senare – med medföljande telefonjakt efter reservdelar den 23:e december – var klockan väldigt mycket, och panikinköp av julklappar vidtog. Så småningom fick vi i alla fall ordning på bilen, och i morse skulle jag så styra kosan mot julfirandet. Jag kom ganska precis 50 meter…

Efter lite huvudbry blev diagnosen ”ispropp i avgassystemet”… Alla bilar fäller ut kondensvatten i avgaserna, men det ventileras oftast bort. Tydligen hade gårdagkvällens upprepade start och stopp av motorn under jakten på läckor kring termostathuset samlat tillräckligt mycket kondens för att det skulle frysa till en propp under natten. Alltid lär man sig något nytt…

Sent omsider blev det ändå julfirande, och jag vill passa på att önska dig en fridfull jul!

Ännu mer samfundsnamn

När nu GF-styrelsen lagt fram fem namnförslag, kommer förstås reaktioner som ett brev på posten. En reaktion är förstås varför inte det eller det förslaget fanns med. På GF-bloggen har man nu listat alla de namnförslag som funnits med i styrelsens bearbetning, och det kändes inte som någon jätteinspirerande läsning. De flesta låter för mig som utmärkta namn på lokala kyrkobyggnader…

Och just där tror jag vi har en del av knuten. Vi har så svårt att tala om (och enas om) ett namn, just för att vi har så olika sätt att använda ordet ”kyrka”. Vi är ännu tre olika samfund (se där!) med väldigt olika tradition i just den frågan. Kanske borde vi därför vänta med namnet tills vi hunnit bygga några gemensamma traditioner? Jag tänker på hur ÖM och HF/FB kallade sig ”Nybygget – Kristen samverkan” under en längre tid, tills man landade i ett namn som kändes självklart.

Och ju mer jag tänker på det… ”Gemensam Framtid” är rätt bra, också som underskrift till den lokala församlingens namn. Trots allt vill vi ju bjuda in människor till en sådan, även på det lokala planet.

Starka män och bråkiga kvinnor

Läste just i Aftonbladet att Åsa Domeij utsetts till ”Sveriges bråkigaste kvinna” av tidningen ”Passion for Business”. Jag antar att dom menar det som något positivt – tidningen marknadsför sig som ett magasin för framgångsrika kvinnor – men visst är det intressant att när män står upp för det de tror på kallar vi dom ”starka”, men när kvinnor gör samma sak är dom ”bråkiga”…

Nya (nåja) namnförslag

I dagarna går ett brev (direktlänk) ut till landets metodist-, baptist- och missionsförsamlingar, med nytt från GF-processen. Där finns bland annat en redovisning av några huvudfrågor som församlingarna väckt i sina remissvar, den strategiska plattformen och visionen (som är jättebra, men det känns lite lurigt att dom inte ingick i remissmaterialet) och en kallelse till bildarmöte för GF i juni. Jag har tidigare tagit upp detta med tidsplanen, och lär återkomma till den. Men nu till en nygammal nyhet… i brevet finns också fem namnförslag som GF-styrelsen vaskat fram:

  • Emmauskyrkan
  • Enhetskyrkan
  • Equmeniakyrkan
  • Frikyrkan
  • Samfundskyrkan

För egen del förstår jag inte att ”Samfundskyrkan” över huvud taget skulle vara intressant, med tanke på reaktionerna förra gången. Och jag förstår inte heller den fixering vid slutledet ”-kyrkan” som verkar råda. Jag har tidigare pläderat för namnet ”Equmenia”, just för att det inte riskerar sammanblandas med den lokala kyrkan/församlingen. Och av de fem som presenterats nu känns det avgjort mest attraktivt. Som Mikael Karlendal påpekar är ”Enhetskyrkan” lite för belastat av det faktum att Moon-sekten kallade sig ”Enighetskyrkan”, och ”Emmauskyrkan” känns mycket mer som ett namn på en lokal församling (eller dess byggnad) än ett samfund. ”Frikyrkan” funkar bara om det finns någon ytterligare bestämning (typ Evangeliska Frikyrkan).

Jag noterade med ett leende att man när man försökt beskriva hur de olika namnen fungerar lokalt, har valt att använda ”Karlstads baptistförsamling” som referenspunkt. 🙂 Med ”Emmauskyrkan” som samfundsnamn skulle det alltså kunna bli ”Karlstads Emmausförsamling”, eller ”Emmauskyrkan i Karlstad”. Fast där går det snett… Ordet ”baptist” är ju en teologisk/ideologisk bestämning, medan ”Emmaus” är en plats i bibeln… och säger man ”Emmauskyrkan i Karlstad” när samfundet heter ”Emmauskyrkan” blir det exakt det vi inte ville – en Kyrka som har lokal representation. Då hamnar vi väldigt långt från våra rötter som en gemenskap av fria och självständiga församlingar. Nej, så länge vi inte bildar någon ny församling här i Karlstad, kommer vi nog fortsätta heta ”Karlstads Baptistförsamling”, och vår byggnad ”Baptistkyrkan”.

”Karlstads Baptistförsamling – en del av Equmenia”, således. 🙂

Mer läsning: Sändaren, Dagen

Uppdatering: eftersom jag noterat att många hittat till just det här inlägget (möjligen via GF:s hemsida), kanske jag ska nämna att jag numera svängt lite i namnfrågan. Läs mer här.

Lite om Wikileaks

Jag måste ju skriva något om Wikileaks också… visst kan man ha synpunkter på att diplomatpost läcker ut på internet, men att ropa efter att Julian Assange borde avrättas (som en del höga politiker i USA och Kanada har hörts säga) är väl att gå lite väl långt? Sällan har väl talesättet ”skjut inte budbäraren” varit lika passande…

Så vad är det vi har fått veta? Att ambassadpersonal skriver rapporter om samtal de haft med svenska politiker är väl inte så förvånande. Då är det kanske mer förvånande att svenska politiker så öppenhjärtligt delar med sig av sina tankar till USA:s ambassadör… Sen har vi också sett en mängd bakgrundsmaterial inför olika politikers besök i USA – beskrivningen av Carl Bildt som ”a medium-size dog with a big dog attitude” kändes synnerligen träffande 🙂

Mer oroande är den begäran som gick ut från USA:s utrikesdepartement om att man ville samla information om olika länders FN-representanter, inklusive lösenord till datorer, mailkonton och kontokortsnummer. Det antyder att man vill kunna övervaka (och skaffa sig hållhakar på) FN-ambassadörer, något som är i strid med FN-stadgan.

Och ett verkligt problem här hemma är förstås Aftonbladets rapporter att det förekommit kontakter som gått ut på att hålla Riksdagen utanför ett samarbete som syftar till att lämna information om svenska medborgare till främmande makt… det är, om jag förstått saken rätt, i strid med Sveriges grundlag. Ett sådant informationsutbyte kanske behövs, men måste ske under ordnade och officiella former för att vara lagligt. Och då är frågan igen om det är budbäraren som ska skjutas? Är problemet att dessa kontakter förekommit, eller är problemet att de blivit offentliga?

Det påminner lite om för några år sedan, när det offentliggjordes att SEB:s VD mitt under brinnande finanskris fick en jättehöjning av sin lön. Det blev förstås ramaskri, och hennes respons var att hon var ledsen över att ”denna diskussion har uppstått”… bättre att skjuta budbäraren, som sagt. Och skottlossningen är i full gång – först frös PayPal inne en rejäl summa pengar som privatpersoner donerat till Wikileaks, sen bröt Mastercard och Visa samarbetet med organisationen. Tanken är att strypa och frysa alla tillgångar, och på det viset försöka få tyst på Wikileaks. Som om det skulle göra någon skillnad, när webbsidan speglas i massor och dokumenten delas direkt mellan miljoner människors datorer världen över…

Men hur hemliga är egentligen de dokument vi nu fått tillgång till? De låg på ett nätverk som USA:s ambassader är anslutna till, och där alla (som har rätt säkerhetsklass) kan läsa allt. Enligt The Guardian finns inga aktuella siffror, men 1993 räknade man till 3 067 000 individer med säkerhetsklass ”SECRET” eller högre. Efter händelserna i september 2001 har antagligen den siffran stigit rejält… Nu har antagligen inte alla dessa tillgång till Siprnet (som nätverket kallas), men vi vet ju hur det är med hemligheter – dom slutar vara hemliga så fort det är mer än två personer känner till dom 🙂