Andreas Möller

Baptism och andra vardagskänslor

Kategoriarkiv: Teologi

Börjar tröttna lite på detta ”antingen eller”…

Läste nyss i DN om en internationell undersökning (direktlänk) där drygt 18.000 människor i 23 länder fått svara på frågor om sin tro. Att 51% säger sig tro på Gud eller någon sorts högre väsen förvånar inte – möjligen känns siffran lite låg, till och med. Totalt sett var det också betydligt fler som var osäkra (30%) än som var säkra på att de inte tror (18%). Skillnaderna är förstås enorma mellan olika länder – i Indonesien och Turkiet tror över 90% på Gud eller någon sorts högre väsen, tätt följda av Brasilien (84%) och Sydafrika (83%). Sverige utmärker sig i andra änden av skalan – 37% av de tillfrågade svenskarna sade sig inte tro på någon Gud.

En annan fråga som ställdes var hur man ser på skapelsen, och det var där jag blev lite trött… De svarsalternativ som fanns var att man antingen definierar sig som ”kreationist” eller ”evolutionist” – dvs att man antingen tror på Gud som skapare eller på Darwins evolutionslära. Om man försökte svara något som låg lite mitt emellan – till exempel att evolutionen mycket väl skulle kunna vara sann, men att det är Gud som ligger bakom, eller att man tror på bägge två på något sätt – hamnade man i facket ”osäkra”. Varför måste det alltid vara ”antingen eller”?

Jag har själv aldrig riktigt sett någon konflikt mellan de två berättelserna – för mig ger de svar på två helt separata frågor. 1 Mosebok 1 är en minst sagt rudimentär beskrivning av skapelsens ”hur” – där är nog både Darwin och framför allt modern vetenskap mycket träffsäkrare. Men bibelns skapelseberättelse är mycket specifik när det gäller de andra stora frågorna ”vem?” och ”varför?” – frågor som naturvetarna avsiktligt inte ens brukar närma sig.

Annonser

Åh, Herregud! del 1

Jo, jag såg förstås första avsnittet av Jonas Gardells serie om Gud (SVT Play). Och det var lite rörigt, måste jag säga. Men jag tänker nog vänta tills jag sett alla 8 avsnitten innan jag avkunnar någon dom – jag både misstänker och hoppas att flera av de spår som togs upp i går kväll kommer avhandlas mera ingående längre fram.

Jag gillar ändå Jonas utgångspunkt – om man skulle samla alla intellektuella ”bevis” emot Guds existens, så är det möjligt att dom skulle vinna. Flera av de som intervjuades ”på gatan” var inne på det spåret. ”Det finns inga bevis.” ”Jag tror mer på vetenskapen.” Och ändå tror Jonas på Gud, ohjälpligt! Att börja sitt sökande efter Gud från den positionen – att tron är något helt annat än det vi kan bevisa med vårt intellekt – tror jag är en god utgångspunkt. Det ska bli spännande att se hur serien utvecklar sig!

Siewert Öholm ryter till

Läste just Siewert Öholms artikel på Newsmill om Jonas Gardell, och jag blir mest förvånad över hur karln orkar hålla på. Nu har jag inte sett Gardells programserie ”Åh Herregud” ännu – första avsnittet sänds ju först i kväll – men Öholms beskrivning känner jag inte riktigt igen från andra sammanhang Jonas figurerat i. Hans bok ”Om Jesus” inleds med uppmaningen att inte tro på allt han säger, utan bilda sig en egen uppfattning. Det låter som en god hållning, och kanske inte bara till det just Jonas Gardell skriver 🙂

Siewert dundrar på, och beskriver Jonas Gardell som en person som:

utan tillstymmelse till ödmjukhet hävdar att han, och ingen annan genom historien, har svaret. Det där stora, det enda och det slutliga svaret om Gud, hans påstådda Son och om Anden, som ändå inte går att ta på. ”Jag, Jonas Gardell, har svaret”, ropar han ömsom milt, ömsom vulgärt, ömsom förnedrande men alltid fegt förklädd till sökare. Till en spanare som redan sett facit.

Wow. Det ska verkligen bli spännande att se om kvällens avsnitt ger grund för ett sådant påstående… SVT 1 21.00, för den som missat.

Äktenskap och sakrament

Frikyrkorna räknar traditionellt bara med två sakrament – dop och nattvard – eftersom det är de enda man menar har tydligt instiftats av Jesus. Men i debatten om vigselfrågorna tycker jag ändå mig mellan raderna skönja en sakramentstanke också kring äktenskapet. Dels för att frågan ges så stor vikt, som om den vore närmast frälsningsavgörande. Men jag tänker också på hur många hänvisar till Jesus ord om äktenskapet i Matteus 19:4-5, som framhålls som en grundläggande trossats och ett instiftande av äktenskapet.

Men vad står det egentligen? För att få med lite sammanhang till det Jesus säger, börjar vi i vers 3 och läser fram till vers 6:

Några fariseer kom fram till honom för att sätta honom på prov och frågade: ”Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru av vilken anledning som helst?” Han svarade: ”Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna?” Och han fortsatte: ”Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett. De är inte längre två utan ett. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.”

Vid den här tiden kunde en man begära skilsmässa av vilket trivialt skäl som helst. Det var alltså ingen retorisk fråga fariséerna ställde, utan dom ville helt enkelt veta om Jesus ställde upp på den rådande ordningen. Frågan handlar alltså i första hand om skilsmässor, och Jesus hävdar – mot den ordning som gällde – kvinnans rätt att inte bli utkastad när mannen tröttnat på henne. Jag ser inte att han samtidigt instiftar äktenskapet som ett sakrament (i meningen ”så här ska ni göra”). Däremot säger han att skilsmässor egentligen inte borde vara något vi ska hålla på med. Trots det, har de flesta av oss ändrat uppfattning i den frågan – möjligen för att vi inte längre har så stora skillnader i levnadsvillkor för en frånskild man resp kvinna.

Den grundläggande trossatsen att dra ur inledningen av Matteus 19 är att vi har ansvar för varandra i våra relationer. Vi har inte rätt att slänga ut vår partner så fort vi får problem, och bägge parter har samma skyldigheter gentemot varandra. Jag ser dock inte att texten påbjuder äktenskapet på samma sätt som uppmaningen att fira nattvard eller att döpas – de två kyrkliga handligar vi räknar som sakrament. För mig är äktenskapet – i den form vi tillämpar det – inte instiftat av Gud. Däremot är viljan att dela sitt liv med någon annan och bilda en ny familj klart nedlagd i oss redan från början, och de löften vi ger varandra i den nya familjen menar Jesus att vi måste ta på allvar.

Nu håller förmodligen inte alla med mig här, och det är helt i sin ordning. Vi behöver ha respekt för att det finns olika sätt att tänka, läsa och tolka Bibeln, och vår enhet i Kristus är alltid överordnad en samsyn i specifika praktiska frågor som denna (eller i dopfrågan, i fråga om försoningsläror eller vad det nu må vara). Gud är alltid större än våra mänskliga strukturer, tänker jag.

I Baptistsamfundet har vi gjort klart att vi inte behöver ha total enighet i den här frågan, precis som med så många andra. Om någon församling ändå skulle vilja ta upp saken i årskonferensen, är det förstås fullt möjligt, och i så fall får vi ta den diskussionen där. Nu rapporteras att Missionskyrkans styrelse ämnar ta upp frågan i SMK:s konferens 2010. Det kan förstås förvandla frågan från något som de flesta missionsförsamlingar inte alls behövde beröras av, till något som sliter sönder Missionskyrkan. Men det kan lika väl visa sig att ombuden tycker att det vettigaste sättet att hantera frågan är att helt enkelt låta varje församling få styra sitt eget gudstjänstliv. I alla händelser får vi hoppas att samtalet blir präglat av respekt för varandra och ödmjukhet inför uppgiften att gestalta och leva Kristi evangelium i vår tid.

Existens om synd

Såg just SVT:s program ”Existens” som denna gång handlade om synd i frikyrkomiljö. Programmet handlade bland annat om ett par kusiner som växt upp i pingstkretsar i norra Sverige, och deras upplevelser av synd och församlingstukt (bland annat uteslutning pga syndigt leverne). Personligen är jag glad över att leva i en församlingsmiljö där uteslutning inte hör till vardagsmaten – det finns många tragiska öden i vår historia, men de senaste 50 åren har vi tack och lov tänkt och agerat annorlunda.

Men vad var synd då, och vad är synd nu?

I programmet konstaterades att saker som på 50-talet räknades som synd – tex att dansa, se på bio, att som kvinna ha kort hår eller som man ha långt hår – helt uppenbart inte längre betraktas som synd. Frågan är då: är synden relativ? Och för att spetsa till det lite – har dom som hamnade i helvetet pga 50-talets version av synd nu ”uppgraderats” till himlen (eftersom deras ”brott” inte längre är synd)?

Det kan förstås vara av kuriost intresse att ställa sig sådana frågor, men det visar framför allt på att man missförstått hela konceptet. ”Synd” är inte en allmängiltig lista över specifika saker som man inte får göra – det vore allt för enkelt… Jag tänker ofta på fariséernas tro att det räckte med att uppfylla lagen till punkt och pricka, eller den unge mannen som ville komma in i himmelriket (Matt 19:16-22). Bägge levde helt i enlighet med de religiösa lagar och regler som rådde, men Jesus menade att det inte räckte med det.

Synd är allt det som hindrar oss från att ha en öppen, ärlig och förtroendefull relation med Gud, och det varierar förstås från person till person. För någon kan det vara ”klassiskt syndiga” saker, för någon annan är det droger, medan det för en tredje (som lever helt ”rent” i alla övriga avseenden) kan vara strävan efter pengar, rikedom eller karriär osv. Vad hindrar mig från att leva tillsammans med Gud? Vad hindrar dig?

Se programmet på SVT Play

Himmelriket som ett senapskorn

I den alternativa evangelietexten från i söndags (Joh 18:36-37) kunde vi läsa om mötet mellan Jesus och Pilatus. Jesus talar där om sitt rike, som inte är av denna världen. Det är ”av ett annat slag”, som han säger. Nu på söndag fortsätter vi på det spåret. I den föreslagna evangelietexten (Matt 13:31-34) talar Jesus i liknelser om himmelriket, och använder bilden av ett senapskorn – det är det minsta av alla frön, men växer upp till att bli större än alla örter. Bilden av himmelriket som något stort som växer ur det lilla är tilltalande, men i vår moderna värld kan det vara svårt att greppa hur radikal Jesus bild av himmelriket egentligen är.

Jesus talar till fattiga bönder, som var vana vid att brottas med diverse ogräs som av någon anledning hade mycket lättare att få fäste än de grödor man ville ha. Och senap var inte bara ett litet frö som lätt växte till något stort – det var dessutom något man absolut inte ville ha i sin åker. Senap räknades närmast som ogräs, och precis som med många andra ogräs var senap nästan omöjligt att bli av med, när det väl fått fäste. Det kunde snabbt ta över hela åkern, ungefär som maskrosor kan ta över en hel gräsmatta…

Himmelriket är alltså något som för oss människor inte ser mycket ut för världen (det minsta av fröer), men som när det väl fått fäste är nästan omöjligt att stoppa! Och om det får växa fritt, kommer det ta över fullständigt och förändra sin omgivning i grunden. Vi behöver lite mer himmelrike, tänker jag…

Tro och vetenskap

Jag såg ett spännande program på TV igår, där David Attenborough hyllade Charles Darwins arbete med att förklara arternas ursprung. Han hade med ett avsnitt där han läste Bibelns skapelseberättelse, och nämnde att man förr i tiden läste och tolkade den berättelsen bokstavligt. När Darwin publicerade sin bok ”Om arternas ursprung”, blev den boken istället den förklaringsmodell som gällde, och den gäller än i dag. Det Attenborough smakfullt avhöll sig ifrån var att gå i Richard Dawkins fälla – att via Darwins teori om arternas evolution göra utsagor om Gud (eller snarare, att Gud inte skulle finnas). Naturligtvis kan inte naturvetenskapen säga något om Guds existens – man kan visa hur naturen fungerar, och till och med presentera tämligen övertygande bevis för att Bibelns skapelseberättelse inte bör förstås bokstavligt. Men inget av det säger egentligen något om Guds existens. Gud förblir alltid det där annorlunda – det vi kan ana runt omkring oss, men inte riktigt få grepp om.

Men det kan förstås bli ett problem ändå – precis som Richard Dawkins inte får ihop det hans vetenskap säger med det Bibeln säger, finns det många kristna som inte får ihop Bibelns berättelser med det vetenskapen lär ut. Och den sortens konflikter kan verkligen röra till det för en. För egen del har jag dock aldrig riktigt upplevt att det finns någon konflikt där. Ända sedan jag var liten har jag på något vis förstått att berättelsen i 1 Mos 1 inte ska förstås som en vetenskaplig utsaga – den handlar om vem och varför, men inte hur.  Bland forskare och naturvetare är det många som förstått den distinktionen, och mycket få verkar villiga att utifrån sin vetenskapliga position uttala sig om Guds existens (läs gärna tidigare inlägg om CERN).

Hittade för övrigt en fantastiskt rolig snutt på reverendfun.com, apropå ämnet:

Frågan är ju vem som skulle bli mest sårad av påståendet att människan skulle härstamma från apan… =)

Ska försöka posta lite humor emellanåt, så håll utkik efter den kategorin. Nu ska jag börja göra mig i ordning för en ny arbetsvecka. Såg också att Dagen planerar att ”avslöja” något i röran kring Jonas Gardell och Katolska kyrkan. Jag uppdaterar blogginlägget om ”Debatt” när jag får veta något – dels för att de andra uppdateringarna gjordes där, men också för att slippa få femtioelva blogginlägg om det…

Debatt i SVT

Har just tittat färdigt på första halvan av SVT-programmet ”Debatt” (SVT Play), där ämnet för dagen var vad som egentligen hände när Jonas Gardell filmade i Vatikanen för sin nya tv-serie om Gud (tidigare inlägg här). Jonas Gardell menade att ett tillstånd först hade beviljats, men senare dragits in med motiveringen att han ”säger saker som inte är bra för kyrkan”. Naturligtvis väcker det frågan hur Vatikanen kunde veta det… Han citerade också Maria Hasselgren, pressekreterare på Stockholms Katolska Stift, som i Sveriges Radio jämfört situationen med om en Sverigedemokrat skulle släppas in för att filma i en synagoga.

Det blev en ganska bra debatt, trots att vi inte fick särskilt mycket klarhet kring huvudfrågorna. Vi fick till exempel inte veta om tillståndet som beviljats gällde filmning med kommentarer (”prator”) i Peterskyrkan, eller bara Vatikanen i stort (uppdatering längst ner ang tillståndet Jonas hade med sig till studion). Vi fick inte heller klarhet i om detta handlade om att det var just Jonas Gardell som skulle filma, eller inte. Maria Hasselgren menade först att det bara handlade om helt normala begränsningar i tillstånd kring just Peterskyrkan, men refererade ändå senare till Jonas tidigare uttalanden om Katolska kyrkan, som hon kallade ”osakliga”. Hon framhöll också än en gång att varken hon eller Anders Arborelius haft några kontakter med Vatikanen i detta ärende. Men i artikeln i Dagen (som i sin tur refererar till ”Studio Ett” i P1) citeras hon så här:

Han [Anders Arborelius] har bara sagt att han inte kan stödja att Jonas Gardell kan filma i Peterskyrkan. Det har ingenting med hans (Jonas Gardells, red anm) läggning att göra, utan hans osakliga kritik mot Katolska kyrkan.

Så till vem har Arborelius sagt detta (som han förstås har full rätt att säga)? Och hur ska Maria Hasselgren ha det – handlar det om Jonas specifikt, eller är det bara Vatikanens normalt restriktiva hållning mot filmteam i Peterskyrkan? En lite mer konsekvent hållning – ända från början av detta spektakel – hade nog gagnat henne, tror jag.

Jag noterade med tacksamhet att Jonas i stort avhöll sig från att vifta med hedersdoktorstiteln, utan istället höll en ganska lågmäld men ändå tydlig profil. Det tror jag han tjänar på. Och Vatikanen har självklart har rätt att själva bestämma vad som ska hända i deras eget kyrkorum – min församling förbehåller sig den rätten när det gäller vårt kyrkorum, och då måste Vatikanen få göra det också. Men jämförelsen med en Sverigedemokrat eller antisemit i en synagoga smakar ändå lite illa – är Jonas Gardell verkligen så kontroversiell att en sådan jämförelse skulle vara motiverad?

Uppdaterat: Enligt Dagen var det en pressakreditering Jonas hade med sig till studion, vilket inte automatiskt ger tillstånd att filma vare sig i Peterskyrkan eller Sixtinska kapellet. Fanns det ett ursprungligt tillstånd att filma? Ett sådant bör SVT:s producent, snarare än Jonas själv, ha haft i så fall (utöver den personliga ackreditering alla i produktionen uppenbarligen hade). Eller har SVT – som bör ha koll på sånt – trott att ackrediteringen skulle räcka, och således misstagit sig kapitalt? Och varifrån kommer i så fall Vatikanens uppgifter om att Jonas inte ”säger saker som är bra”? Fortsättning följer, antar jag.

Uppdaterat 2: Jonas Gardell skriver om ackrediteringen på sin hemsida. Läs gärna också Katolsk Visions blogg. Någon på SVT har tydligen klantat till det och försett honom med fel badge inför sändningen av ”Debatt”. Pinsamt. Frågorna kvarstår förstås ändå: fanns det en överenskommelse om att få filma, och om så var fallet, varför drogs den in? Och varför jämför Maria Hasselgren Gardell med en antisemit?

Uppdaterat 3: Nu har Maria Hasselgren via Dagen kommit med sin teori om hur Vatikanen kunde veta så mycket om Gardell. Dom har helt enkelt googlat, och när hon var nere i Rom (före sändningen av ”Debatt”, noterar jag) blev hon också tillfrågad om var man kunde hitta Jonas avhandling. Dom hade som sagt googlat, men inte hittat något. Hon förklarade då att om man är hedersdoktor behöver man inte ha skrivit någon avhandling. Några övriga kontakter i ärendet har hon inte haft.

Det står alltså klart att detta inte handlade om någon normalt restriktiv inställning till film och foto – även om det säkert för vem som helst är svårt att få sådana tillstånd – utan specifikt om Jonas Gardell. Och det har Katolska kyrkan all rätt att tycka, så varför då inte stå för det från början? Och eftersom jag antar att Maria Hasselgrens möte i Vatikanen skedde innan hon åkte hem för att vara med i ”Debatt”, varför väntar hon tills nu med att presentera sin teori? Och – än en gång – vad menade hon egentligen med att jämföra Gardells besök i Vatikanen med en ”Sverigedemokrat i en synagoga”?

Kanske hade allt blivit helt annorlunda om SVT inte tagit upp att Jonas är hedersdoktor – en titel som i Sverige inte behöver betyda särskilt mycket, men självklart fick Vatikanen att börja googla… Och kanske hade det varit bättre om man hade skippat försöket att få rekommendationer från Anders Arborelius. Vad vet jag?

Jonas Gardell vill inspirera till bibelläsning

Sista veckan har nyheten ”läckt” att Jonas Gardell arbetar med en serie program för SVT om kristen tro, till vissas glädje och andras förskräckelse. I Dagen ger han sin första intervju om programserien (tidigare artiklar från Dagen här ang själva programmet, här och här ang filmningarna i Vatikanen), där vi kan läsa att det blir åtta halvtimmesprogram om ”sökandet efter Jesus och kristendomens Gud”. Vi får anta att det handlar om Jonas eget sökande efter Jesus – åtminstone jag ser fram emot att få djupare del av hans vandring med snickaren från Nasaret. Jonas själv är tydlig med att han inte ville göra program om religion i allmänhet, utan just om kristendomen och hans eget sökande. Hans ambition är att göra människor ”nyfikna och lite frigjorda och börja läsa Bibeln med öppna ögon inför vad som faktiskt står där”.

Man kan förstås tycka vad man vill om Jonas scenpersonlighet, om det han skriver i sina böcker och om hans sätt att leva sitt liv. Under den debatt som följde i spåren av hans bok ”Om Jesus” kunde jag ibland känna att det var svårt att veta vad det var som störde så – vad Jonas sade om Jesus, eller att det var just han som sade det… Icke desto mindre så har ju hans böcker om Gud och Jesus nått ut på ett sätt jag som frikyrkopastor bara kan drömma om. Plötsligt blev det ok att prata om Gud och Jesus i samhället. Och nu blir det åtta tv-program om Gud på bästa sändningstid, producerat av SVT:s kulturredaktion. Frågan är om vi i kyrkorna kommer dra nytta av det, eller om vi väljer att lägga vår energi på att fördöma det?

För egen del kommer jag i alla fall bänka mig framför TV:n 2 mars 2010, när det första progammet sänds.

Bibeltolkningens bakgator

På väg hem från kyrkan i kväll slog jag på bilradion, som i vanlig ordning stod inställd på P1. Jag hamnade rakt in i ”Teologiska rummet” från i söndags (länk om du vill lyssna), och ett spännande samtal mellan KG Hammar (tidigare ärkebiskop i Svenska kyrkan), Antje Jackelén (biskop i Lund) och Jesper Svartvik, professor i religionsteologi vid Lunds universitet och författare till boken ”Bibeltolkningens bakgator”.

Begreppet ”bakgator” syftar på de bibeltolkningar som använts för att rättfärdiga slaveri, antisemitism och motstånd mot homosexuella mm. Vilka texter har man hänvisat till, och hur har man resonerat? Finns det likheter i resonemangen, och hur läser man dessa texter i dag? Vi har mycket att lära av vårt förflutna, tror jag.

Jag gick ut på nätet för att leta upp information om Svartviks bok, och på adlibris.se sprang jag på Richard Dawkins bok ”Illusionen om Gud”. Beskrivningen inleds så här: ”Tänk dig en värld där förmenta häxor och kätterska vetenskapsmän aldrig bränts på bål. En värld utan korståg och självmordsbombare En värld där kvinnor inte tvingas till äktenskap eller könsstympning. Tänk dig en värld utan religion.” Är inte det största illusionen av alla – tanken att människor världen över skulle betett sig fantastiskt mot varann om bara inte religion funnits? Visst har religion använts på fel sätt många gånger – något Jesper Svartvik belyser mycket väl i sin bok – men bakom allt har det funnits människor som velat roffa åt sig, eller göra sig själva större på andras bekostnad. Det är det Jesus vände sig så starkt emot, och det är det vi som kristna har till uppgift att arbeta mot.