Andreas Möller

Baptism och andra vardagskänslor

Kategoriarkiv: Samhällsfrågor

Ironi

Läste just i SVD om Occupy Wall Street-rörelsen, som vill bekämpa girigheten i banksystemen. I ljuset av uttalanden från Nordeas styrelseordförande om VD:ns förmåner kan jag själv känna visst släktskap med OWS. Men nu har rörelsen fått problem – folk donerar pengar, trots att kostnaderna är relativt små, och rörelsen tvingas nu sätta in pengarna på… just det – banken…

Det säger också något om oss som mänsklighet, att vårt huvudsakliga sätt att solidarisera oss med rörelser är via plånboken. Även i de fall behoven egentligen är av just vårt engagemang, snarare än våra pengar.

Existensmaximum

Begreppet ”existensminimum” tror jag de flesta av oss känner till, men i ”Tankar för dagen” i P1 hörde jag häromdagen prästen Håkan Sandvik tala om att vi borde införa ett ”existensmaximum” också. En slags rimlighetens gräns för hur mycket en människa egentligen behöver tjäna… Jag kunde inte undgå att göra kopplingen till den aktuella debatten (”drevet”, kanske någon skulle säga) om hur politiska ledare använder de olika ekonomiska förmåner som står dem till buds.

Självklart kan det vara intressant att utreda sakfrågan – har Håkan Juholt med vett och vilje, och med syfte att göra sig en hacka, anmält fel bostadskostnad och dubbelrapporterat ett par resor? Men det verkar inte riktigt så enkelt, särskilt med tanke på att Riksdagsförvaltningen först så sent som i måndags (dvs efter att hela kaoset dragit igång) förtydligat reglerna (läs mer om det här, om du är nyfiken).

Men jag skulle vilja se hela diskussionen från ett annat perspektiv. Och det handlar om att inte i första hand fråga sig vad som är tillåtet och korrekt ifyllda papper, utan att istället fokusera på vad som är rimligt. Om man – som i det aktuella fallet – har guldkort på SJ, är det då rimligt att istället på riksdagens bekostnad hyra en bil för att åka till jobbet? Borde inte någon i riksdagsförvaltningen säga ”det där får du stå för själv”?

Systemet med övernattningslägenheter och fria tågresor (flyg i vissa fall, där ledamoten bor långt bort) är i grunden sunt – det handlar om att man ska kunna sitta i riksdagen även om man inte bor i Stockholm. Men det som också har hänt längs vägen är att riksdagslönerna skenat iväg långt över de lärarlöner de från början var kopplade till. Och då ligger frågan där och skaver… hur mycket behöver man egentligen? Var borde ”existensmaximum” ligga?

Lite söndagsläsning

Tittade på minnesgudstjänsten från Oslo på förmiddagen, och det var en mycket värdig och varm gudstjänst. Statsminister Stoltenberg höll ett starkt tal, och citerade en av överlevarna från Utöya, som i en intervju med CNN sagt (fritt citerat):

Om en man kan visa så mycket hat, tänk hur mycket kärlek vi alla tillsammans kan visa!

Om något gott kan komma ur de senaste dygnens händelser, ber jag att det ska få vara just det.

Efter lite kaffe hos grannarna (tackar!) har de senaste timmarna ägnats åt läsning av Anders Behring Breiviks manifest. ”Läsning” är kanske väl starkt uttryckt, men jag har i alla fall scrollat mig igenom alla 1500 sidorna. Det är svårt att veta vad man ska säga om det… Till att börja med verkar det som om stora delar av textmassan är klipp-och-klistra från andra källor (bland annat UNA-bombarens manifest!). Hade jag läst detta förra veckan hade det mest verkat skrattretande – en ordensgemenskap av moderna korsriddare, komplett med gradbeteckningar, uniformer och utmärkelsetecken (tydligen friskt lånade från alla möjliga olika befintliga uniformer), med uppgift att eliminera kulturförrädare och etablera ett nytt Europa, fritt från främmande kulturer och raser. Och fritt från demokrati, om jag läst rätt. Som sagt, förra veckan hade det varit lätt att avfärda det som ett slags skruvat rollspel. Men med de senaste dagarnas händelser i färskt minne, får det en helt annan dimension…

Dokumentet innehåller en lång utläggning om Europas moraliska och kulturella förfall, där problemet beskrivs i termer av massinvandring, islamisering och multikulturalism. Lösningen är också välkänd: ut med alla som inte omfattar den rätta kulturen… I den rätta kulturen ingår kristendomen, fast som sagt mest dess kulturella komponenter. Breivik menar inte att man måste vara troende kristen, så länge man – i likhet med han själv – bekänner sig som kulturellt kristen (dvs står för den traditionellt kristna kulturen). I den delen känns stora delar av både retoriken och argumenten igen från andra kulturkonservativa och/eller nationalistiska rörelser och politiska partier. Det är en gradskillnad, självklart, men inte någon egentlig artskillnad i den delen.

Själva ordenssällskapet han talar om förefaller vara på riktigt – åtminstone i så måtto att han nämner andra personer som han varit i kontakt med. Det finns också en hemsida för sällskapet (även om den är ganska mystisk och lika gärna skulle kunna vara ett skämt). Men frågan kvarstår: var idén och viljan att genomföra den här sortens angrepp på samhället helt Breiviks eget påfund, eller finns det fler därute?

Första posten på länge – och en hemsk morgon

Än en gång blev bloggen liggande… Senaste inlägget var direkt efter konferensen, och det har förstås hänt en hel del sen dess. Först styrelsemöte med nyvalda kyrkostyrelsen – det var väldigt intressant att få besöka både Missionskyrkan på Styrsö och Nimbus (Öckerö Missionsförsamling). Två församlingar med väldigt olika profil, men med samma längtan att vara relevanta för sin närmiljö, och berätta om Jesus utifrån de lokala förutsättningarna. Sedan två veckors kristendomsskola på Sjövik. Just Kristendomsskolan är lite unik i det att det egentligen inte är ett läger – det är en sommarkurs på folkhögskolan, med både lektionsundervisning i kristen tro och lärjungaskap och en ungdomsledarkurs. Trots (eller kanske tack vare?) det kommer ungdomar dit för att under fyra somrar (åren mellan 14 och 17-18 års ålder) vara kristendomsskoleelever. Ett jättetack till alla elever och ledare/lärare som var med och gjorde årets kristendomsskola!

Väl hemma från Sjövik väntade några veckors semester, som hittills mest spenderats hemmavid. Trädgården har blivit invaderad av en sällsynt envis växt – en bortåt meterhög vattenfylld ”stam” med blad och lila blommor längst upp – som gärna tar över och kväver buskar, gräsytor mm. Rötterna sitter tack och lov väldigt löst, och som terapiarbete har jag därför sysslat en hel del med att helt enkelt dra upp växterna. En röjsåg skulle väl göra jobbet snabbare :), men skam den som ger sig…

Det senaste dygnet har jag dock mest suttit framför SVT:s sändningar av NRK. Det är nästan ofattbart hur någon kan få i huvudet att vilja skjuta ungdomar på läger. Misstankarna föll tidigt på islamistiska organisationer, men så visade det sig vara det rakt motsatta. Den misstänkte gärningsmannen har rapporterats vara medlem av en frimurarloge, och identifierar sig på facebook som ”kristen”, men jag misstänker att det verkligt viktiga för honom är att definiera sig som ”inte muslim”. Av det jag läst av saker han själv skrivit framstår han som ganska intellektuell, och bestämt övertygad om att det multi-kulturella projektet och öppenhet mot andra religioner (i synnerhet islam) leder till kaos. Undrar om han förstår att just nu är det han själv som är orsak till all kaos och förödelse…

Mina tankar går naturligtvis i denna stund till våra grannar i väst. Måtte vi aldrig låta mörkret vinna!

Börjar tröttna lite på detta ”antingen eller”…

Läste nyss i DN om en internationell undersökning (direktlänk) där drygt 18.000 människor i 23 länder fått svara på frågor om sin tro. Att 51% säger sig tro på Gud eller någon sorts högre väsen förvånar inte – möjligen känns siffran lite låg, till och med. Totalt sett var det också betydligt fler som var osäkra (30%) än som var säkra på att de inte tror (18%). Skillnaderna är förstås enorma mellan olika länder – i Indonesien och Turkiet tror över 90% på Gud eller någon sorts högre väsen, tätt följda av Brasilien (84%) och Sydafrika (83%). Sverige utmärker sig i andra änden av skalan – 37% av de tillfrågade svenskarna sade sig inte tro på någon Gud.

En annan fråga som ställdes var hur man ser på skapelsen, och det var där jag blev lite trött… De svarsalternativ som fanns var att man antingen definierar sig som ”kreationist” eller ”evolutionist” – dvs att man antingen tror på Gud som skapare eller på Darwins evolutionslära. Om man försökte svara något som låg lite mitt emellan – till exempel att evolutionen mycket väl skulle kunna vara sann, men att det är Gud som ligger bakom, eller att man tror på bägge två på något sätt – hamnade man i facket ”osäkra”. Varför måste det alltid vara ”antingen eller”?

Jag har själv aldrig riktigt sett någon konflikt mellan de två berättelserna – för mig ger de svar på två helt separata frågor. 1 Mosebok 1 är en minst sagt rudimentär beskrivning av skapelsens ”hur” – där är nog både Darwin och framför allt modern vetenskap mycket träffsäkrare. Men bibelns skapelseberättelse är mycket specifik när det gäller de andra stora frågorna ”vem?” och ”varför?” – frågor som naturvetarna avsiktligt inte ens brukar närma sig.

När fan blir gammal…

…blir han religiös. Sägs det i alla fall. Men häromdagen började jag fundera om det inte ligger något i det ändå. Moderatnestorn Ulf Adelsohn meddelade att han inte fortsätter som ordförande för SJ eftersom han och regeringen inte är överens om hur tågtrafik ska bedrivas, och han skrädde inte orden:

Jag ser att vårt uppdrag är från Sveriges folk. Vi vill att man ska köra ett järnvägsbolag. Vi vill att det ska vara pålitligt och bra. Man ska komma fram i tid och det ska vara till rimliga priser. Det är uppdraget från Sveriges folk, tycker jag.

Men från Sveriges riksdag och regering är uppdraget att vi är utsatta för absolut konkurrens. Vi har inget annat krav på er än lönsamhet.

Det går inte att komma ifrån att han har en poäng där…

Media: sverigesradio.se

Nya tider med nya medier

Jag läste idag i DN om en lite ny angreppsvinkel på det här med mediekontakter. Särskilt fascinerades jag av exemplet med Frälsningsarmén, där TV4/Kalla Fakta hörde av sig med lite inledande frågor inför ett kommande program, och FA genast lade ut hela konversationen på sin hemsida. På liknande sätt agerade kommunchefen i Katrineholm, när lokaltidningen ville ställa frågor. Han uppmanade till och med sina bloggläsare att hjälpa honom att svara på tidningens frågor… 🙂

Det hela handlar förstås om initiativet – genom att publicera journalisternas granskande frågor flyttar man samtalet utanför tidningens/tv-programmets sfär, och kan därmed kanske till och med ta luften ur hela frågeställningen. Fast den sortens öppenhet kräver förstås att man har rent mjöl i påsen…

Det slog mig just att jag själv kanske skulle göra något liknande… För några månader sedan blev jag kontaktad av en representant för Strix Television som sökte efter tänkbara kandidater till TV3-programmet ”Grannfejden”. I mailet framgick att församlingen inte skulle behöva delta i programmet, men kanske kunde vi tipsa om medlemmar eller andra som skulle ha nytta av att få Robert Aschberg som medlare?

Jag svarade förstås ”tack, men nej tack” – inte minst för att om jag skulle veta något, skulle det med största sannolikhet falla in under tystnadsplikten. Att jag tyckte hela idén kändes lite osmaklig höll jag däremot för mig själv (fram tills nu då :)) Men det, och nu DN-artikeln, fick mig att tänka – hur väl rustade är vi att möta och hantera media?

Starka män och bråkiga kvinnor

Läste just i Aftonbladet att Åsa Domeij utsetts till ”Sveriges bråkigaste kvinna” av tidningen ”Passion for Business”. Jag antar att dom menar det som något positivt – tidningen marknadsför sig som ett magasin för framgångsrika kvinnor – men visst är det intressant att när män står upp för det de tror på kallar vi dom ”starka”, men när kvinnor gör samma sak är dom ”bråkiga”…

Lite om Wikileaks

Jag måste ju skriva något om Wikileaks också… visst kan man ha synpunkter på att diplomatpost läcker ut på internet, men att ropa efter att Julian Assange borde avrättas (som en del höga politiker i USA och Kanada har hörts säga) är väl att gå lite väl långt? Sällan har väl talesättet ”skjut inte budbäraren” varit lika passande…

Så vad är det vi har fått veta? Att ambassadpersonal skriver rapporter om samtal de haft med svenska politiker är väl inte så förvånande. Då är det kanske mer förvånande att svenska politiker så öppenhjärtligt delar med sig av sina tankar till USA:s ambassadör… Sen har vi också sett en mängd bakgrundsmaterial inför olika politikers besök i USA – beskrivningen av Carl Bildt som ”a medium-size dog with a big dog attitude” kändes synnerligen träffande 🙂

Mer oroande är den begäran som gick ut från USA:s utrikesdepartement om att man ville samla information om olika länders FN-representanter, inklusive lösenord till datorer, mailkonton och kontokortsnummer. Det antyder att man vill kunna övervaka (och skaffa sig hållhakar på) FN-ambassadörer, något som är i strid med FN-stadgan.

Och ett verkligt problem här hemma är förstås Aftonbladets rapporter att det förekommit kontakter som gått ut på att hålla Riksdagen utanför ett samarbete som syftar till att lämna information om svenska medborgare till främmande makt… det är, om jag förstått saken rätt, i strid med Sveriges grundlag. Ett sådant informationsutbyte kanske behövs, men måste ske under ordnade och officiella former för att vara lagligt. Och då är frågan igen om det är budbäraren som ska skjutas? Är problemet att dessa kontakter förekommit, eller är problemet att de blivit offentliga?

Det påminner lite om för några år sedan, när det offentliggjordes att SEB:s VD mitt under brinnande finanskris fick en jättehöjning av sin lön. Det blev förstås ramaskri, och hennes respons var att hon var ledsen över att ”denna diskussion har uppstått”… bättre att skjuta budbäraren, som sagt. Och skottlossningen är i full gång – först frös PayPal inne en rejäl summa pengar som privatpersoner donerat till Wikileaks, sen bröt Mastercard och Visa samarbetet med organisationen. Tanken är att strypa och frysa alla tillgångar, och på det viset försöka få tyst på Wikileaks. Som om det skulle göra någon skillnad, när webbsidan speglas i massor och dokumenten delas direkt mellan miljoner människors datorer världen över…

Men hur hemliga är egentligen de dokument vi nu fått tillgång till? De låg på ett nätverk som USA:s ambassader är anslutna till, och där alla (som har rätt säkerhetsklass) kan läsa allt. Enligt The Guardian finns inga aktuella siffror, men 1993 räknade man till 3 067 000 individer med säkerhetsklass ”SECRET” eller högre. Efter händelserna i september 2001 har antagligen den siffran stigit rejält… Nu har antagligen inte alla dessa tillgång till Siprnet (som nätverket kallas), men vi vet ju hur det är med hemligheter – dom slutar vara hemliga så fort det är mer än två personer känner till dom 🙂

Sjukförsäkringen igen…

Det har varit mycket prat om det nya sjukförsäkringssystemets baksidor, också här på bloggen, och några av allianspartierna har uttryckt att man vill se över hur det egentligen blev (SVT). Nu satt jag och bläddrade i DN och fastnade för rubriken ”Så hjälpte chefen henne behålla sjukpenningen”. Artikeln handlade om en sjuksköterska vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus som efter ett antal operationer drabbats av komplikationer – hon har bland annat öppna sår i magen som måste läggas om en till två gånger om dagen. Självklart kan hon inte vistas ett sjukhuset i det skicket, annat än möjligen som patient, och är förstås sjukskriven. Efter 180 dagar ska man enligt reglerna ”prövas mot hela arbetsmarknaden” – dvs det skall utredas om det finns något annat jobb hon kan göra istället. Inte på arbetsplatsen, utan i stort. Telefonförsäljning tyckte man till exempel hon borde kunna klara av…

Hennes arbetsgivare gjorde då om hennes tjänst till en administrativ tjänst, och vips! så fick hon behålla sjukpenningen, eftersom det nu gick att säga med ”stor sannolikhet” att hon skulle kunna vara tillbaka på sin (nya) tjänst före dag 366 av sjukskrivningen. Slutet gott, allt gott – och vi får väl anta att hon när såren läkt blir omplacerad igen, tillbaka till sin vårdavdelning.

Om jag uppfattat situationen rätt, var det i första hand tid att läka hon behövde. Är det någon som tror att läkningen skulle gå bättre av att hon mellan omläggningarna av såren tvingas sälja prenumerationer på strumpor via telefon? Och vem har egentligen tjänat mest på denna manöver? Hon, som fick behålla sjukpenningen och förhoppningsvis kommer kunna komma tillbaka till sitt arbete? Eller hennes arbetsgivare, som så småningom får tillbaka en erfaren sjuksköterska i tjänst? När jag tänker efter kunde DN lika gärna satt rubriken ”Så hjälpte chefen sjukhuset att behålla en sjuksköterska”…

SJ jobbar på…

Visst är det viktigt att tågen rullar i tid – det vet alla som försökt åka tåg de senaste åren. För egen del har jag nyss lyckats åka tåg mellan Karlstad och Göteborg, både dit och tillbaka, utan större problem. De senaste gångerna jag gjort samma resa har det varit buss någon del av sträckan, antingen pga banarbete eller oförutsedda händelser. Men – jag kom i alla fram dit jag velat åka, om än något försenad… Läste nyss i SvD om en rörelsehindrad man som inte fick åka mellan Sundsvall och Uppsala, eftersom SJ menade att de inte hade tid att låta honom gå av (hans rullstol kräver ramp). Erbjudandet blev att han kunde få åka till Stockholm, och sedan köpa separat biljett på ett Uppsalatåg…

Visst är det viktigt att tågen både avgår och kommer fram i tid. Men om det inte finns tid att släppa av passagerare, är det nog dags att lägga på någon minut i tidtabellen…

Så vad har hänt sen sist?

Man vet att det gått lång tid sen senaste bloggposten när ens mamma mailar och undrar om det inte är dags att skriva något nu… 🙂

Så vad har egentligen hänt sen sist? Tja, i riksdagen lanserade Sverigedemokraterna sig som riksdagens tredje största block ”Sverigeblocket”. Sist jag kollade var i och för sig ett ”block” en slags sammanslutning av två eller fler partier, men vad vet jag? 🙂

Remisstiden för Gemensam Framtid har gått ut, och nu väntar vi med spänning på hur församlingarna svarat. Jag har fått en del remissvar skickade till mig för kännedom (tack till er som delat med er!), och där fanns många goda tankar. Om alla andra också svarat lika engagerat och välformulerat, kan detta bli riktigt bra.

Sen läste jag i Dagen att Smyrnakyrkan (Pingst) i Göteborg anmälts till DO för att ha nekat en man medlemskap eftersom han är gift med en man. I sak tycker jag inte det är konstigt att Smyrna tar den hållningen – det är ingen mänsklig rättighet att få bli medlem i en frikyrkoförsamling, trots allt. Och deras beslut är helt i linje med deras hållning i sakfrågan – som dom också har all rätt i världen att ha. Sen kan man förstås ställa sig frågan varför man alls vill vara medlem i en gemenskap som inte accepterar en – hade det varit jag skulle jag vänt på klacken och sökt upp en församlingsgemenskap där jag var välkommen… Men jag inser också att det är väldigt lätt för mig att säga, som inte är ifrågasatt i den gemenskap där jag har mitt andliga hem.

Nå, en sak jag ändå studsade lite inför var när Smyrnas föreståndare Urban Ringbäck citerades så här i Dagen:

Till just medlemskapet har vi kopplat några kärnvärden för oss: tron på Jesus som Guds son, troendedopet och synen på äktenskapet.

Att man har rätt syn på äktenskapet har alltså gjorts medlemsgrundande, med samma dignitet som bekännelsen om tro och dopet… Är inte det att göra frågan lite väl stor?

Apopå det – i Finland har ett uttalande av Kristdemokraternas ordförande Päivi Räsänen lett till ”massflykt” från Finska kyrkan (Dagen, DN). Det känns väldigt märkligt, måste jag säga. Visst har man all rätt i världen att slippa vara medlem i en kyrka om man vill det, men jag fattar inte vad det skulle ha med finska Kristdemokraternas ordförande att göra. Hon är vad jag förstår inte officiell talesperson för Finska kyrkan. Nu rapporteras också att en del utträden verkar vara fejkade – bland annat har någon försökt skriva ut en av kyrkans biskopar, men gått bet eftersom man inte kunde hans personnummer…

Elektronikskräp

En sak inte många av oss tänker på är kanske vart all kasserad elektronik tar vägen. Eller var den kommer ifrån från början, för den delen… I samband med ”Globala veckan” 2009 lanserade Sveriges Kristna Råd en kampanj för insamling av gamla mobiltelefoner. De innehåller material som utvinns under hemska arbetsförhållanden i fattiga länder, och vinsterna från utvinningen orsakar krig och våld. Ett ordenligt system för återvinning av dessa material vore verkligen på sin plats, med andra ord.

Och alldeles nyss såg jag en reklamfilm från mobiloperatören 3, där de tar in gamla telefoner i inbyte och planterar ett träd för varje telefon som återvinns. Det låter väl bra? Eller? Fast vad händer egentligen med telefonerna? På hemsidan kan vi läsa följande:

Alla mobiltelefoner skickas till Flipswaps lager i Slovakien och säljs sedan vidare till Asien och Afrika.

Ok, så istället för att hamna på våra soptippar hamnar avfallet hos de fattiga… Återvinningen av elektronikavfall i Afrika, Indien och Asien är ett enormt mijöproblem, eftersom det ofta sker helt utan skydd för arbetarna och den lokala miljön. Greenpeaces rapport ”Where does e-waste end up?” säger det mesta.

Men dom planterar ju i alla fall ett träd… 😦

Meanwhile, i verkligheten…

Bortom alla spekulationer om vem som ska leda Sverige, och tillsammans med vem, går förstås verkligheten vidare. Strax före valet fick en bloggpost enorm uppmärksamhet – har du inte läst berättelsen om Annica Holmquist föreslår jag att du gör det. Den finns här. Det är något som är galet bort i tok när en politik som var tänkt att ”bryta utanförskap” får sådana konsekvenser. Antingen är det Försäkringskassan som tolkar instruktionerna från regeringen helt galet, eller så är det instruktionerna från regeringen som är fel. Oavsett, måste något göras åt denna situation – och många, många liknande.

Torsdag den 16/9 skulle Försäkringskassan fatta beslut om utförsäkring (ett besked de på sätt och vis redan lämnat, eftersom Annica slutade få ersättning redan 31 juli), men i fredags – efter en stor mediastorm – vände man och sade att man skulle presentera en alternativ lösning på måndagen (idag). Nu har Försäkringskassan tydligen ändrat sig igen, och meddelade idag familjen att beslutet står fast. Jag saknar ord… visst är det viktigt att människor inte ska fastna i bidragsberoende, men nog måste dom som är beroende av bidrag kunna få det? Om ni förstår hur jag menar…

Dagen efter…

Satt som sagt uppe igår och följde valvakan. När det stod klart hur resultatet skulle bli, vidtog de sedvanliga spekulationerna. TV4:s utfrågare slog någon slags rekord när de envetet frågade statsministern om han kunde tänka sig att regera med ”passivt stöd” från Sverigedemokraterna. Ursäkta en okunnig, men vad är ”passivt stöd”? Det går ju inte att förbjuda ett parti att rösta på ens förslag, tänker jag…

Man blir bara vågmästare om de andra tillåter en att bli det. Per Gahrton skrev en intressant analys av läget på Newsmill, där han i korthet propagerar för att låta riksdagsledamöterna rösta efter eget huvud – dvs att man löser upp de nu rätt så låsta blocken. Det skulle kunna fungera, och möjligen skulle då folkets röst (inte minst det faktum att drygt 94% inte röstade på SD) få lite mer genomslag också i riksdagens beslut. Nå, vi får väl helt enkelt se, antar jag.