Andreas Möller

Baptism och andra vardagskänslor

Kategoriarkiv: Okategoriserat

Konung på besök…

Skogens konung, alltså 🙂

Jag satt i vardagsrummet och fick plötsligt se något väldigt stort och brunt som rörde sig utanför fönstret. Det visade sig vara en älgtjur på jakt efter lite mellanmål.

Älgen var på sin vakt hela tiden, men äpplena på marken var frestande…

Det är väl inte direkt optimalt att ta kort genom fönstren, men något sade mig att jag gjorde bäst i att stanna inomhus… 🙂 Det framgår inte riktigt av bilderna, men älgar är väldigt stora och den här var inte mer än 10-12 meter bort. Efter gott och väl en halvtimme hade han i alla fall fått nog och gav sig iväg.

Annonser

Ur led är tiden

…hette det en gång. Fast nu känns det mest som om det är vädret som är ur led. Först smällkallt (-25 som kallast hemma på gården) och snö, sen tö och regn. Sen kallt igen, och tö en gång till. I söndags morse hade det både snöat och regnat under natten, och det var nätt och jämnt att jag tog mig ut till stora vägen och vidare in till Karlstad. I kväll ska jag till Karlskoga på ett sammanträde – ska bli intressant att se hur vägen ser ut, framför allt om det fryser på…

Fast det är ju småsaker, inser jag. Samtidigt som kvällstidningarnas löpsedlar rapporterar om ”gravid-chock”, ”hån” och ”skräck-väder”, sitter ett antal irakier just nu i transporter mot Stockholm för att i morgon utvisas till Irak, en de facto krigszon. Att FN:s flyktingorgan UNHCR anser att ingen bör utvisas till Irak pga säkerhetsläget, spelar ingen roll. Här i Sverige vet vi ju bäst… 😦

Gott Nytt År!

Har inte hunnit skriva sen julafton, och så blev det plötsligt nyårsafton (nyårsdagens morgon, för att vara exakt).

Återkommer inom kort med några tankar om det nya utkastet till grunddokument för Gemensam Framtid (finns att hämta här). Men till dess önskar jag dig ett gott nytt 2011!

God Jul!

Så har till slut julefriden infunnit sig. Gårdagen gick åt till att laga bil – skulle ”bara” byta termostat (värme i bilen är trevligt så här års), vilket inte var riktigt så enkelt… ett sprucket termostathus senare – med medföljande telefonjakt efter reservdelar den 23:e december – var klockan väldigt mycket, och panikinköp av julklappar vidtog. Så småningom fick vi i alla fall ordning på bilen, och i morse skulle jag så styra kosan mot julfirandet. Jag kom ganska precis 50 meter…

Efter lite huvudbry blev diagnosen ”ispropp i avgassystemet”… Alla bilar fäller ut kondensvatten i avgaserna, men det ventileras oftast bort. Tydligen hade gårdagkvällens upprepade start och stopp av motorn under jakten på läckor kring termostathuset samlat tillräckligt mycket kondens för att det skulle frysa till en propp under natten. Alltid lär man sig något nytt…

Sent omsider blev det ändå julfirande, och jag vill passa på att önska dig en fridfull jul!

Livet går vidare

Under mina barndomsår (3-12 år) bodde jag i Fagerås, ett litet samhälle i Värmland. Det var goda år, och en bra miljö att växa upp i. Det enda bekymret var väl riksvägen, som gick rakt genom samhället med ganska mycket tung trafik. Men ordet ”idyll” ligger nog ändå inte långt borta.

Efter bortåt 25 år i Stockholm hamnade jag så på lite omvägar i ett hus en liten bit utanför Fagerås. Tillbaks till brottsplatsen, om man så vill. Så för ett par år sedan fick jag höra att det under ett antal år funnits planer på att ”vårt” hus skulle lösas in av kommunen och rivas, så jag passade på att ta ett kort när jag hade ärende ner på byn. Så här såg det ut då, och det såg nog i stort sett ut så också när vi bodde där – jag gissar att man som husägare inte är så väldigt sugen på att måla och fixa när huset eventuellt ska bort…

För ett par veckor sedan hörde jag att kommunen haft ett informationsmöte där det nämnts att huset skulle komma att rivas inom kort. Och i dag åkte jag förbi huset på vägen in till Karlstad, och då såg det lite annorlunda ut… Kortet är taget från andra sidan (tvärs över) tomten.

Det känns lite trist, även om jag förutom den första tiden efter flytten 1983 inte direkt längtat tillbaka till huset. Och något pojkrum har jag heller inte haft på mycket länge att komma ‘hem’ till. Men det känns ändå som en del av mig (eller åtminstone av min historia) som går i graven. Men samtidigt – livet går vidare. Kanske finns här också en metafor att ta med sig i processen kring Gemensam Framtid…

Hundgöra…

De senaste två veckorna har jag varit hundvakt. Eller – hundvakt är nog att ta i en smula. Bamse (hunden alltså) bor i egen hundgård, och jag har ansvar för att han får mat och vatten. Inte så betungande kanske, men det är rätt speciellt att veta att någon väntar på en där hemma. Åtminstone som nu, när man vet att ägarna kommer hem snart… 🙂

De senaste veckorna har jag jobbat många kvällar, så hundpromenaderna har fått klaras av sena kvällar. Just nu njuter jag dock av att ha ledig helg, och passade på att gå ut på en promenad med hunden. Eller var det han som gick ut med mig? Ibland känns det så, med tanke på hur mycket han drar… Det påminner mig om en annan gång jag fick hålla i kopplet – jag var 8-9 år och ville absolut hålla i kopplet till en stor schäfer. Ni förstår säkert hur det slutade – jag flög som en vante efter hunden 🙂

I dag gick det lite lugnare till, eller så jag jag blivit lite stadigare på benen de senaste 30 åren… Vi drog upp i skogen ovanför husen. Att umgås med någon som anser att höjden av lycka är att få rulla runt i snön är verkligen en lektion i konsten att njuta av de små sakerna i livet…

Fredagen den 13:e…

Det var knappt jag märkte det, men det var ju faktiskt fredag den 13:e i fredags. Jag är allt annat än vidskeplig, och har heller aldrig märkt något särskilt vare sig de fredagar almanackan har råkat visa siffran 13 eller när jag sett en svart katt gå förbi. Min familj hade faktiskt en svart katt större delen av min barndom, och det gick ju bra. I tonåren undvek jag A-brunnar och försökte febrilt kliva på så många K-brunnar som möjligt, men det var nog mer olycklig kärlek än något annat. Stegar försöker jag däremot inte gå under, men det är mest för att slippa få färg eller tappade verktyg i huvudet…

Icke desto mindre finns det folk som tror att just kombinationen fredag och talet 13 betyder otur. Läste i Aftonbladet om någon som satsade 10 euro på att jorden skulle gå under fredagen den 13 augusti 2010. Oddsen blev smått fantastiska 50001 gånger pengarna – fast hur han (för jag gissar att det var en han) tänkt få ut pengarna vid en eventuell vinst, och vad han tänkt använda pengarna till, framgår inte av historien… 🙂

Retreat

Befinner mig just nu mitt i en hektisk lägerperiod med två veckors kristendomsskola med 130+ ungdomar. Ändå går det att finna frid – som lärare i årskurs 3 har man förmånen att få åka iväg ett dygn på retreat. Vi testar vad tystnaden och stillheten gör med oss, och det känns gott. Det kan ta ett tag att varva ner och komma till ro, men sen brukar de flesta landa – även en proffspratare och hobbypratkvarn som jag!

Världen gick just under…

…åtminstone för en del, som det verkar. Sverige gick inte vidare i ESC, och nu ställer Aftonbladet frågan om vi borde dra oss ur tävlingen. Eller så kan man ju se det för vad det var – en tävling. Eller knappt ens det, eftersom det helt uppenbart inte är sånginsatserna som räknas (i så fall borde åtminstone ett par av kvällens finalister diskats pga falsksång). I alla händelser, världen går inte under – jag lovar! 🙂

Summering av ”Utmanad”

Så börjar det bli dags att summera årets konferens. I Göteborg 2008 fanns mer utrymme (rent fysiskt) för mingel med ombud från de andra samfundskonferenserna – åtminstone vi och Missionskyrkan hade förhandlingarna i angränsande lokaler, och fikade i korridoren utanför. Örebro fanns vi i olika hus, om än med en inglasad gångbro mellan, vilket gjorde viss skillnad. Det är förstås inget som egentligen hade gått att göra något åt – lokalerna är ju som dom är, och det är vad organisationskommittén hade att jobba med. Och mingel och goda möten fick vi till ändå – det var kul att få ansikten på en del människor man bara tidigare mött i bloggvärlden…

Här en bild från de sista sekunderna innan avslutningsgudstjänsten startade. Klockan är 11 och producenten Josefine Arenius förklarar att gudstjänsten kommer starta 11.03 (efter nyheterna i P1) med en intervju med Karin Wiborn.

Gudstjänsten flöt precis som helgens övriga gudstjänster på fint – proffsigt utan att bli stelt. Det enda ”knövvlet” uppstod när gudstjänstledaren råkade inbjuda församlingen att komma fram till nattvardsstationerna innan vi nattvardstjänare ens börjat förflytta oss dit… Jag skulle dela ut bröd och vin tillsammans med Paul Mabuna (missionsföreståndare för CEBU – baptistsamfundet i Kongo), och vi hade ett styvt jobb att ta oss genom folkmassan till vår station längst bak i salen… Nå, det är sånt som händer, och jag är definitivt inte immun mot att göra den sortens misstag själv 🙂

Helgens förhandlingar präglades annars av goda samtal och en gemensam vilja att söka baptistsamfundets bästa. På ett plan kunde det kännas som ett mellanår – det var ju förra året vi tog avsiktsförklaringen om Gemensam Framtid, och det är nästa år vi säger ja eller nej på allvar. Men samtidigt var årets beslut oerhört viktiga riktningsgivare i den processen. Vi beslöt att ge missionsstyrelsen i uppdrag att se över formerna och kostnaderna för samfunds- och personalkonferenser – ett arbete vi förstås tar med oss in i en eventuell gemensam framtid. Det var också viktigt att vi och Missionskyrkan fattade samma beslut i vigselfrågan – hade besluten blivit olika, hade det funnits en allvarlig risk att det skjutit ”Gemensam framtid” i sank. Men i och med de beslut som nu blev visade vi att vi har en gemensam idé om hur ett nytt gemensamt samfund bör hantera skillnader i teologi, tolkning och praxis.

För min del fortsatte konferenshelgen ända till söndag kväll – direkt efter lunch samlades årets ledarteam för Kristendomsskolan Sjövik till sammanträde i Betelkyrkan, och klockan hann bli 22.45 innan tåget stannade till vid Fagerås station…men det var först när jag landat hemma i soffan jag kom på att ta av mig namnbrickan från konferensen.

I dag är jag ledig, och sedan rullar veckan igång – tonår tisdag kväll, styrelsemöte onsdag kväll och samtalskväll på torsdag, och på söndag (23/5) firar vi och missionsförsamlingen gemensam gudstjänst i Betlehemskyrkan. Vila får man göra någon annan gång 🙂

Sändningsgudstjänst

Conventum Arena är fylld till (bokstavligen) sista plats, och sången ljuder. Härlig gemenskap i förväntan på att vi ska få utrusta och sända pastorer och diakoner. Och så händer det igen – vi blir än en gång vända ryggen, och förbönen blir något som sker där framme…

Karin Wiborn och Per Westblom tycker jag ändå mitt i allt lyckades involvera församlingen en smula, vilket kändes gott. Men jag undrar ändå om någon kan förklara tanken med att vända församlingen ryggen – jag begriper det då rakt inte…

Konferensdags!

Metodisterna tjuvstartade redan i går, men för oss andra startar konferensen i dag. Min resa startar vid Fagerås station – har inte klivit på ett tåg därifrån sen jag var en liten parvel, så det blir lite nostalgiskt 🙂

(Bild lånad från www.rundofager.se)

Bokbål?

Nu rapporteras (Dagen, Aftonbladet, DN) att predikanten Holger Nilsson – som också är redaktör för tidningen Flammor – uppmanat till bokbål i Vetlanda. Bränslet skulle utgöras av Jonas Gardells böcker ”Om Gud” och ”Om Jesus”. Det vore inte första gången den metoden använts. Om man – som jag – lyssnade på hårdrock under 80-talet minns man när kristna grupper i USA brände skivor av Ozzy Osbourne. Ozzy (eller möjligen hans något mer koherenta fru Sharon) kommenterade saken ungefär så här:

You gotta own ‘em to burn ‘em..

Alltså – du måste köpa skivorna för att kunna bränna dom… och mycket riktigt: Ozzys skivkarriär – som vid det laget verkligen var på fallrepet – fick sig en verklig skjuts, när folk började intressera sig för dessa skivor som var så hemska att folk ville bränna dom… All publicitet är god publicitet, brukar man säga, och det har oftast visat sig stämma 🙂

Uppdaterat: Jag såg just på Rapport (länk till SVT:s nyhetssida) att Holger Nilsson nu backar från sitt uttalande. Det är gott, fast ibland behöver man tänka efter före

Den historiske Jesus?

Dagen rapporterar att en amerikansk datagrafiker och konstnär rekonstruerat Jesus ansikte i 3D-grafik. ”Så här såg Jesus ut” är artikelns rubrik, och vi bjuds också på en bild. Man skriver att arbetet har varit svårt, eftersom Turinsvepningen utgjort den enda källan. Så här blev resultatet:

(bild från ABC, via Dagen)

Dagen nämner dock inte ens i en fotnot att Turinsvepningen kol-14-daterats (med 95% säkerhet) till 1300-talet… visst är Turinsvepningen något av ett mysterium som vetenskapen inte verkar kunna få riktigt grepp om. Och visst kan det vara intressant att rekonstruera ansiktet som finns i linneduken. Men därifrån till ”Så här såg Jesus ut” är det ganska långt…

Konstnären själv säger att han tror många kommer bli förvånade när de ser bilden, eftersom den inte stämmer överens med den traditionella Jesusbilden. Själv tycker jag dock bilden är misstänkt lik Ola Salo… 🙂

(bild från Aftonbladet)

Tankar från bussen

Sitter på en buss på väg mot Vänersborg och konsert med Gson gospel. Vi åkte 8.00 från Skåre… Morgnar har aldrig varit min paradgren, men vad gör man inte för konsten? 🙂

Även idag lutar jag åt equmenia…