Andreas Möller

Baptism och andra vardagskänslor

Kategoriarkiv: Musik

Gospelfestival

Skulle egentligen skrivit det här inlägget i går kväll, men då var jag alldeles för trött och fullmatad av intryck. Hela lördagen pågick gospelfestival i lilla Fagerås. För den som inte vet, så är Fagerås en liten ort (”håla” skulle säkert någon säga) med drygt 400 invånare, belägen ungefär mitt mellan Karlstad och Arvika. Där anordnades i helgen för andra gången en gospelfestival – 35 konserter på en och samma dag… Jag spelade tre konserter med Gson Gospel, men hann ändå kuta runt lite och höra några av de andra konserterna. Svart på Vitt hade en enorm energi (och ett ytterst välrepat komp… ähum), medan Second Line Jazz Band gjorde mig glad och lycklig som ett litet barn – det är omöjligt att inte dra på smilbanden när dom sätter igång. Pröva själv:

Dagens andra video har egentligen inget med gospelfestivalen att göra, men den är så bra att jag ville bjuda på den ändå. Om du ändå vill ha en (långsökt) koppling, så hörde jag talas om dom under festivalen… tack C-G för tipset! Vokalgruppen Erato framför Robyns ”Call your Girlfriend” med bara sina röster och varsin Kesoburk. Njut!

Annonser

Johnny Cash-kväll

Gårdagkvällen spenderades på Fornminnesgården i Säldebråten, där Frykeruds Hembygdsförening serverade nävgröt och fläsk. Riktigt gott, och trevligt sällskap!

Inne i logen hade jag sedan förmånen att vara med och spela musik efter Johnny Cash. Det finns något i riktig country (med växelbas, fiol osv) som gör en själaglad, och är väldigt svårt att värja sig mot. Det verkade som om publiken fick samma känsla. Här är en bild tagen strax före konserten:

I dag ömmar det lite i fingrarna – har inte spelat bas på ett tag, och det känns 🙂 Men vad gör man inte för konsten?

Jesus Christ Superstar

Passade på att ta lite bilder av scenen som byggdes till helgens Jesus Christ Superstar-konserter. Tyvärr kunde jag inte – av förklarliga skäl – ta några bilder under själva konserterna, men det fanns det andra som gjorde. Fick en liten bild på mailen från avslutningen, så jag tar med den också. Mycket nöje!

Scenen fullt påklädd:

Mixplats. Tre (!) PA-mixers – två enbart till kören – och en ljusmixer… Roger (Judas) gräver efter kablar.

C-G upptäckte det bästa sättet att transportera en översteprästhatt till kostymområdet backstage…

Mera rekvisita…

Roger (som spelar Judas) fyller på med lite gitarr i mittendelen av föreställningen. Eftersom han inte ville synas – det skulle se konstigt ut att Judas plötsligt står i kompet – fick han en egen plats under scenen 🙂

Fast vi kunde ha kontakt ändå – han stod i hålet rakt nedanför min plats:

Så här 🙂

Så här såg det ut framifrån… Bild från konsertfinalen (förmodligen tagen av Tove Söderström):

Påskeko…

Jag har inte hunnit blogga så mycket på ett tag, och det är väl så det är; livet går i vågor. Just nu lever jag i påskveckans händelser, trots att vi redan i almanackan passerat påsken med god marginal. Lördag och söndag ska jag vara med och spela ”Jesus Christ Superstar” som sätts upp av Frykeruds SMU i Fageråshallen. Jag har haft förmånen att spela den musikalen i många olika sammanhang, med många olika (proffs)solister, men ingen har känts lika genuin som den här uppsättningen. Det säger något om hur viktigt det är att vi är ett med budskapet vi vill förmedla…

Lovsång igen

Jag skrev för några dagar sedan (inlägg 28 november) om lovsång kontra ”vanlig” psalmsång, och fick ytterligare funderingar när jag läste Inger Alestigs krönika i Dagen. Inger har helt rätt – att leda lovsång får aldrig bli ett framträdande. Det är förstås inte den som står framme och sjunger i micken som ska stå i fokus, och den stämning och känsla lovsången bygger måste komma inifrån människorna själva, snarare än framifrån.

Men… jag tror ändå lovsång – när man sjunger sånger utan att följa noter i en psalmbok – måste ledas framifrån. Jag har varit med om tillfällen där ”ledaren” stått nere på golvet, vänd åt samma håll som församlingen, och det blir pannkaka direkt om inte församlingen redan kan sångerna till fullo. Och sådana situationer – där man som gudstjänstdeltagare förutsätts veta hur allt fungerar, kunna alla sånger – är jag ganska allergisk mot. Jag tänker mig att vi i varje samling måste förutsätta att det finns åtminstone en i rummet som aldrig varit där förut – trots allt är väl ändå ett av våra huvudmål att locka nya människor till kyrkan? Och då blir lovsångsledningen en fråga om trygghet och inklusivitet – ledarens uppgift är inte att briljera med sin fantastiska sång, utan att hjälpa församlingen att känna sig trygga med att någon vet hur sången ska sjungas…

Gränsen mellan konsert och gudstjänst är ibland svår att sätta fingret på, men de flesta av oss känner ändå när den passerats. Och jag tror inte det är riktigt så enkelt som att gränsen går vid om någon leder sången framifrån eller inte…

Hosianna i höjden!

Jag har tidigare upplevt att det funnits något av en konflikt mellan de som vill sjunga vanliga psalmer och de som vill sjunga ”lovsång” (jag syftar här på lovsång som en musikstil, snarare än lovsång i dess vidare bemärkelse). Under senare delen av 90-talet gick det så långt att jag hade bekanta som vägrade spela ur psalmboken, av princip… och förstås fanns det dom som lika stolt vägrade sjunga eller spela något som luktade ”lovsång”. Och jag måste erkänna att jag nog hörde mer till den senare gruppen… Men de senaste fem-sex åren tycker jag båda musikstilarna har utvecklats enormt och dessutom börjat närma sig varandra, vilket känns som en bra utveckling. Och jag leder gärna lovsång, när jag får chansen.

Jag gillar skarpt hur lovsångsteamet i Hillsong Church i Australien försöker korsa modern lovsångs-stil och pop/rock med mer traditionell psalmsång. Och så här inför första advent kan ju ett ”Hosianna i höjden” passa bra. Låten börjar som en poplåt, men refrängen skulle lika gärna ha kunnat vara ur en psalm… lyssna, titta och njut!

Samuel Ljungblahd…

Äsch, ett inlägg till hinner jag med innan sängen. Även om jag trivs oerhört bra i Karlstad, är det vissa saker med Stockholm som är svårt att slå, och en av dom är utbudet av konserter. Hörde att Kirk Franklin gästat Globen, med bland annat Samuel Ljungblahd som förband. Kirk bjöd upp Samuel på scenen under sin konsert, och bad honom sjunga sin favorit-Kirk-Franklin-låt. Emanuel Karlsten från Dagen fångade det på video – lyssna och njut (och notera även hans skönt kaxiga motfråga efter att ha sjungit färdigt):